Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Olika kvinnoroller. Nicole Kidman är benhård som föreståndare för flickskolan som dominerar Sofia Coppolas nya film, där även Kirsten Dunst och Colin Farrell briljerar.. Bild: UIP

Sofia Coppolas film urartar

I Sofia Coppolas omtolkning av Donald Siegels 70-talsfilm med Clint Eastwood, Korpral McB – anmäld saknad, har kriget flyttats inomhus. Och i stället för en realistisk skildring av det amerikanska inbördeskriget får vi se ett alltmer förtätat maktspel mellan könen.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

FIlm

Drama
De bedragna
Regi: Sofia Coppola, USA, 2017 (93 min)
 

Coppola, som vann regipriset i Cannes för sitt stjärnspäckade kammarspel, har med fog kritiserats för sin vita historieskrivning där hon väljer att plocka bort en av huvudpersonerna i Thomas Cullinans originalberättelse: slaven Hallie.

Trots att vi befinner oss i Virginia 1864 och ser krutrök från slagfältet kunde De Bedragna lika gärna ha utspelat sig i ett helvitt modernt exkluderande bostadsområde, liknande spelplatsen för Michael Hanekes obehagliga våldsorgie Funny Games.

Med filmer som Virgin Suicides, Marie Antoinette och The bling ring befäster regissören sitt intresse för överklassens inskränkthet och ignorans. Hon tycks bara mer och mer intresserad av att porträttera rika, vita kvinnor som narcissistiskt rör sig på behörigt avstånd från yttervärlden med allt vad den innebär av ansvarspåföljd, etik och moral. Ofta med den manliga blicken som motpart, betraktade av – och koketterande inför – en eller flera män.

De bedragna börjar drömskt som i en saga snarlik Rödluvan och vargen. En flicka i flätor kommer gående längs stigen, gnolande, viker in i skogen med sin lilla korg för att plocka svamp. Under ett träd ligger en sårad nordstatare vid namn John McBurney (Colin Farrell). Korpral visar det sig, och så svårt skadad att han riskerar att förblöda. Lilla Amy, fint porträtterad av Oona Laurence, vill hjälpa till och släpar med sig soldaten till flickskolan där hon bor. Där syr föreståndaren Miss Martha (Nicole Kidman) resolut ihop hans bensår, och låter honom vila i stället för att genast överlämna honom till sydstatstrupperna. Mannens närvaro i huset påverkar flickorna och kvinnorna. Sofia Coppola är estetiskt skicklig som få, och vill undersöka förväntningar på kvinnor och män i det offentliga respektive privata rummet. Men inget sätts på spel.

Mitt intresse för det välspelade dramat sjunker i takt med att det börjar likna rena sängkammarfarsen, om än kryddad med brutala överraskningar.