Författaren Antony Johnston vaknade på morgonen, trodde att han var John le Carré och skrev serieromanen The coldest city, som nu blivit filmatiserad.
Jag har inget emot snåriga berättelser (Tinker tailor soldier spy), men nån jäkla ordning måste det vara i en spionthriller. Inte så i den omständligt tillbakablicksberättade Atomic Blonde, som är snudd på obegriplig.
Spelplatsen är Berlin i november 1989. Tidstypisk musik på soundtracket. Muren kommer att falla. Det kalla krigets dagar är räknade, men KGB och CIA håller fortfarande på med sina hemliga agent-spel.
Theron skjuter på allt och alla
Charlize Theron, som tillsammans med till exempel Film i väst (!) lastat in pengar i den här filmen, spelar den högeffektiva MI6-torpeden Lorraine Broughton. Hon har skickats till Berlin för att röja en läcka och hitta en lista. Man konstaterar snabbt att Lorraine har haft med sig osannolikt mycket kläder i flygbagaget.
Theron går helhjärtat in för att vara megatuff, blond, dricka vodka, röka cigaretter och skjuta på allt som rör sig. Det manuskonceptet går på repeat i 115 minuter. För all del är några av fajterna snyggt koreograferade, men det blir väldigt tjatigt, vilket till och med filmens regissör David Leitch förstått när han slänger in en malplacerad sexscen mellan Theron och Sofie Boutella (som man senast, och tyvärr, kunde se i Tom Cruise-kalkonen The mummy).
Atomic Blonde får mig att minnas direkt till video-actionrullar från förr. Filmer som kunde vara okej, men inte tillräckligt bra för att gå upp på bio.
