Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Läkande skratt. Paret Gjerstad har varit gifta i drygt 60 år. Joralf är känd för sin förmåga att bota sjuka med handpåläggning, men sin fru Signes demens kan han inte bota.

Snåsamannens varma händer berör

Margreth Olin har gjort en känsloladdad, personlig och rakt igenom fascinerande dokumentär om Joralf Gjerstad, skriver Maria Domellöf-Wik.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Dokumentär
Mannen från Snåsa
Manus & Regi: Margreth Olin, Norge, 2016 (99 min)

Joralf Gjerstad växte upp under enkla förhållanden, gick bara fem år i skola, arbetade många år på mejeriet i norska byn Snåsa och som klockare i kyrkan. Han har även varit lokalpolitiker. Redan som barn upplevde han att han hade särskilda förmågor: en synskhet som gått i arv i släkten, samt en förmåga att hela och bota människor med sina ”varma händer”.

Ungefär 50 000 personer uppges ha vallfärdat till Joralf Gjerstad för att botas, eller för att känna sig botade, av ”Snåsamannens” handpåläggning och goda råd. Nu har en av Norges mest begåvade filmare, Margreth Olin, gjort en känsloladdad, personlig och rakt igenom fascinerande dokumentär om Joralf Gjerstad. Helt oavsett om du tror på hans behandlingsmetoder eller inte, är det omöjligt att värja sig mot de hjärtskärande scener då patient efter patient upplever sig mirakulöst botad inför rullande kamera.

Joralf, nu 90 år, får inte veta något om besökarnas tidigare sjukdomshistorik. Ändå träffar han påfallande ofta rätt vad gäller krämporna. Glädjen hos patienterna när smärtan, krampen och ångesten släpper är sannerligen inte simulerad även om helandet till viss del kan röra sig om placeboeffekter.

Filmen utelämnar mediedreven mot Joralf, att norska läkarförbundet kallat honom kvacksalvare, att han ändå haft stöd av högt uppsatta politiker. Inget nämns om de bästsäljande böcker som skrivits om Joralfs varma hjärta och händer (båda påfallande fint skildrade i dokumentären, som möjligen har en svag slagsida åt idolporträtt). Margreth Olin uppsökte Snåsamannen efter sitt arbete med dokumentären Dom andra (2012) om inhuman norsk flyktingpolitik. Att filma detta mänskliga lidande fick henne att vilja fokusera på det goda mötet. Att hennes partner segnade ner på gatan efter en stroke under klippningen av filmen tillför ytterligare en dimension.