Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Småtrista posörer med puffror

Sju vågade livet i nytappning lever inte upp till förlagorna, tycker GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

VÄSTERNFILM
THE MAGNIFICENT SEVEN
Regi: Antoine Fuqua
Med: Denzel Washington, Chris Pratt, Haley Bennett, Ethan Hawke, Martin Sensmeier, Vincent D´Onofrio och Peter Sarsgaard
USA, 2016 (132 min)
**

John Sturges västernfilm 7 vågade livet (1960) var på papperet ett dödsdömt filmprojekt eftersom Akira Kurosawas De sju samurajerna (1954), som Sturges film är baserad på, inte går att överträffa.
Men 7 vågade livet blev oväntat bra. Med de blytunga gubbarna Steve McQueen, Yul Brynner och Charles Bronson i huvudrollerna kunde det liksom inte gå fel.

Sedan dess har det hänt väldigt mycket. Clint Eastwood tog död på hela västerngenren med De skoningslösa 1992. I dag har superhjältar, fantasy, science fiction och helt vanliga actionrullar ersatt bistra män som kisar under stora cowboyhattar.

I The magnificent seven, som är ett slags nyinspelning av 7 vågade livet, har regissören Antoine Fuqua ett ess i rockärmen i form av manusförfattaren Nic Pizzolatto, alltså mannen bakom den svårslagna tv-serien True detective. Men utöver några scener med vass och korthuggen dialog, typisk för Pizzolatto, är filmen som helhet en märkvärdigt opersonlig, och faktiskt småtrist, mix av Shane – Mannen från vidderna, Sergio Leones Dollartrilogi, alla John Fords västernfilmer med John Wayne i huvudrollen och, förstås, 7 vågade livet.

Handlingen utspelas huvudsakligen i det lilla gruvsamhället Rose Creek där den snudd på parodiskt ondskefulle Boque (Peter Sarsgaard), som förfogar över en privatarmé, styr och ställer som han vill. Den unga änkan Emma Cullen (Haley Bennett) har fått nog. Hon söker upp prisjägaren, eller delgivningsmannen som han själv föredrar att kalla sig, Chisolm, spelad av Denzel Washington, för att be om hjälp. Här uppstår ett dramaturgiskt problem. I Kurosawas film handlar det om fattiga och hungriga samurajer som är redo att riskera livet mot att få mat för dagen. Varför Chisolm tackar ja till ett självmordsuppdrag är höljt i dunkel, men efter två timmar slänger regissör Fuqua in en påklistrad förklaring.

Att vara tuff på riktigt

Filmen inleds i gammaldags stil. Först Metro-Goldwyn-Mayers rytande lejon. Sedan riktiga förtexter, något som mer eller mindre försvunnit i amerikanska filmer (ingen vet varför).
Washington och Cris Pratt, som spelar gamblern och revolvermannen Faraday, är helt okej. Annars finns det anledning att fundera på det faktum att det är hyfsat stor skillnad mellan att spela en tuffing och att vara tuff på riktigt. I den sistnämnda kategorin, som inte är jättestor, hamnar till exempel Clintan, James Cagney och Steve McQueen.

I The magnificent seven verkar de flesta av skådisarna vara på väg till en vilda västern-maskeradbal. Annars väldigt många snygga panoramabilder från ödsliga landskap och extremnärbilder på män som röker cigarr. Jo, eftertexterna är bäst. Då får vi höra Elmer Bernsteins superba musikaliska ledmotiv från Sturges 56 år gamla originalfilm och samtidig få förklarat vem som spelade vem.