Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Slarvigt och sömnigt på umbärlig rymdresa

Norske Morten Tyldums science fiction går lätt att hoppa över menar GP:s recensent.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

SCIENCE FICTION
Passengers
Regi: Morten Tyldum
Med: Jennifer Lawrence, Chris Prat, Laurence Fishburne m fl
USA 2016 (116 min)
 

Rymdskeppet Avalon färdas genom universums mörker med 5 000 passagerare och en besättning på ytterligare några hundra. Destination:”Homestead II” - en koloniplanet som kan erbjuda ett helt nytt liv, långt från den överbefolkade jorden. Och det är ingen dagstripp direkt, 120 år tar färden och för att inte samtliga ombord ska hinna kola vippen innan man kommit fram ligger alla nedsövda i åldersbevarande kapslar.


När så Jim Preston, mekaniker från Denver, vaknar ur sin dvala välkomnas han av hologramvärdinnor som presenterar alla de bekvämligheter som finns ombord inför den snara ankomsten - basketplan, spelhall, lyxrestaurang och en välsorterad bar under ledning av androidbartendern Arthur.

Något har gått snett

Men det är märkligt få andra passagerare som syns till. Inga alls faktiskt. Det visar sig att något gått snett med just Jims sovkapsel och han har råkat väckas sisådär 90 år för tidigt.
Under det kommande året försöker han med sina tekniska kunskaper fixa så att han åter kan somna in - utan resultat. Och det är nu det som är tänkt som en romantisk komedi i rymden tar sin början, men som i själva verket innebär att Jim är en riktigt sjuk jävel.


Efter att under en längre tid spanat in den unga New York-journalisten Aurora Lane i dennes kapsel, läst in sig på henne och trånande kollat videoklipp tar Jim beslutet att väcka henne. Han har alltså först stalkat henne i ett år för att därefter ta livet av henne…
Lägg till detta ett otal missade möjligheter från norske regissören Morten Tyldum med tanke på premissen, ett fruktansvärt slarvigt hopslängt crescendo och Thomas Newman som fortsätter göra exakt samma filmmusik som han gjort sedan American Beauty och vi har vinterns kanske mest umbärliga film.