Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Self/Less

Det är gott om missade tillfällen i actionrullen Self/Less som kunde ha gett en åtminstone lite bättre film.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Action

Action

Self/Less

Regi: Tarsem Singh

Med: Ryan Reynolds, Ben Kingsley, Matthew Goode, Natalie Martinez m fl

USA 2015 (116 min)

Redan när vi ser den döende fastighetsmogulen Damian Hale (Ben Kingsley) plocka fram visitkortet som han fått från företaget Phoenix Biogenic inser vi att han har med riktiga klåpare att göra. Det är ett tunt och hafsigt framställt kort i trist finish, vid närmare eftertanke en inte så pjåkig metafor för filmen det förekommer i.

Firman erbjuder Damian odödlighet genom att helt sonika flytta över hans självupptagna miljardärsmedvetande till en i laboratorium framställd, avsevärt yngre kropp (förvillande lik skådespelaren Ryan Reynolds) – allt till det facila priset av 250 miljoner dollar. Men då slänger man även med en anslående våning i New Orleans, en Lamborghini, sprillans ny identitet och en livstidsprenumeration på de röda piller – ett slags avstötningsmedicin – som Damian dagligen måste ta för att hålla sig vid liv i sitt nya Edwardskal (vars tillvaro består av vattensporter, gå på klubb och ligga runt). För, som Phoenix Biogenic-grundaren Dr Albright avmätt uttrycker det: Döden har sina biverkningar.

Något som blir tydligt för Edward när han en dag missar att ta sin medicin och drabbas av märkliga flashbacks, snabba minnesbilder från ett liv som han inte känner igen – en militärräd i Afghanistan, en nerbäddad sjuk liten flicka, ett vattentorn format som en pumpa.

Och det visar sig att Phoenix Biogenic – denna ambitiösa startup vars skapare lyckats lösa mänsklighetens största gåta – glömde en liten detalj i sin uppenbara betaversion: Google.

Genom att göra en snabb bildsökning lyckas Edward få fram platsen han sett för sitt inre och väl där, på en liten gård i St. Louis, möter han änkan Madeline och hennes dotter Anna som bekräftar att det där snacket om labbkroppar inte riktigt var med sanningen överensstämmande.

Det tar bara några minuter för Madeline att vänja sig vid att hennes döda man plötsligt är vid god vigör liksom att han sekunden senare har pepprat ner och eldat upp de efterföljande männen från firman. Så tar en trött flykt vid där Edward tillsammans med sin återfunna familj försöker finna sanningen alltmedan Phoenix Biogenic är dem hack i häl medelst biljakter utan finess, monotona skottväxlingar och livlösa slagsmål (där Edward lustigt nog minns alla sina militära fajtingskills).

Alla eventuella medvetandefilosofiska spörsmål lämnas därhän och kanske är det inte heller riktigt vad man kunde vänta sig även om Self/Less emellanåt är skamligt ”inspirerad” av John Frankenheimers överlägsna Seconds från 1966. Men framför allt finns här gott om missade tillfällen som kunde ha gett en åtminstone lite bättre film, som att man exempelvis helt struntat i att låta någonting av Damian återspeglas i den nya Edwardkroppen. Tvärtom har Damian genom kroppsförflyttningen förvandlats från en 100 procent frånvarande far åt dottern Claire till det motsatta när det gäller Edwards lilla Anna. Som när Edward efter att ha kremerat en person levande med eldkastare inför ögonen på dottern ömt går ner på huk och slätar över genom att fråga ”Gillar du båtar?”