Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

San Andreas

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Action

Action

San Andreas

Regi: Brad Peyton, USA 2015 (114 min)

Jag vet inte om jag någonsin tidigare haft så här svårt att sätta betyg på en film. Direkt efter visningen stod det mellan att förära San Andreas med en etta och en femma, helt beroende på huruvida denna till brädden klichéstinna katastrofhistoria är en genial drift med genren eller ej.

Ray (Dwayne Johnson) är räddningspilot vid Los Angeles Fire Department och ska precis skriva under skilsmässopappren som exet Emma (Carla Gugino) skickat till honom från nya snubbens tillika dottern Blakes (Alexandra Daddario) nya plastpappas lyxresidens när ett jordskalv skickar ut Ray på ännu ett uppdrag. Detta innebär att han inte kan skjutsa Blake till skolan i San Francisco, istället får hon privatjetskjuts av plastpappan (som sedermera visar sig vara en feg usling).

Väl framme brakar helvetet lös när San Andreasförkastningen – den plattektoniska gräns på 130 mil som passerar både Los Angeles och San Francisco – plötsligt börjar röra på sig. Ray hinner precis rädda exet från taket på en rasande skyskrapa där hon just lunchat med Kylie Minogue innan de båda föräldrarna gör gemensam sak och beger sig med räddningshelikopter mot San Francisco för att rädda dottern. Under och runt omkring dem välter och pulvriseras oavbrutet i princip all bebyggelse, alltmedan Ray och Emma ständigt utbrister ”Oh my god!”. Annars ropar Ray mest ”Spring!”, ”Ducka!” och ”Skynda er!” till massorna på gatorna (man kan fråga sig vad folk tagit sig till utan dessa rekommendationer). En B-film med A-filmsbudget och hyfsat snygga effekter där jag fortfarande inte är helt säker på hur det ligger till med dess intentioner, därav slutbetyget…