Run all night

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Innan Liam Neesons filmkarriär är över kan han mycket väl hunnit ha ihjäl lika många som han räddade livet på i rollen som Oskar Schindler för 22 år sedan.

I höstas gjorde Neeson ännu en av sina bistra, beväpnade rättviseskipande män i A walk among the tombstones och i samband med lanseringen tog filmens engelska distributör fram en Liam Neeson Kill Map som redovisade exakt hur många som fallit offer för honom genom åren.

Sedan 1995 års Rob Roy hade Neeson tagit 115 personer av daga med ett personbästa i 2008 års Taken då han var skjutgladare än någonsin (31 st).

ANNONS

Och nu är det dags igen, denna gång som nerdekade ex-yrkesmördaren Jimmy Conlon med taskig relation till sin limousinechaufförson Mike, spelad av Joel Kinnaman. Efter att ha dödat sonen till den lokala gangsterbossen och före detta arbetsgivaren Shawn Maguire (Ed Harris) för att rädda sin egen sons liv blir både Jimmy och Mike lovligt byte under en vinternatt i New York.

Självklart har man även snuten i hälarna (som försöker tala till Jimmys samvetskval för att kunna bura in honom för yrkesvalet han en gång gjorde). I detta stämningslösa hopkok av Heat och Collateral är det uppenbart att regissören Collet-Serra (i sitt tredje samarbete med Neeson efter Unknown och Non-Stop) bär på grava Michael Mann-komplex, här finns till och med en scen som ekar tomt av De Niro/Pacino-mötet i nämnda Heat.

Men det som stör mer än något annat är det faktum att Liam Neeson är en habil skådespelare som kan så mycket bättre än att ständigt idissla samma bruksactionroller. Var exakt gick det så snett?

ANNONS