Recension: Call girl

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

1976 var det valår i Sverige. Kärnkraften var på dagordningen, men under ytan bubblade frågor om sexualpolitik och -moral. Den tidigare liberala synen på sex började problematiseras. DN uppmärksammade den utbredda prostitutionen i Stockholm, där det fanns kring 200 bordeller. Och när den socialdemokratiska justitieministern Lennart Geijer samma år presenterade en sexualbrottsutredning med förslag om att sänka straffet för våldtäkt och att sexuellt ofredande enbart skulle gälla barn under 10 år, blev reaktionerna starka.

Det är i denna miljö regissören Mikael Marcimains och manusförfattaren Marietta von Hausswolff von Baumgartens långfilm Call girl utspelar sig. Den är fiktiv, men samtidigt starkt inspirerad av den så kallade bordellhärvan, som involverade Säpo, polisen och en lång rad män i ledande maktpositioner.

ANNONS

I centrum står Iris och Sonja, två ungdomsvårdshemsplacerade tonårstjejer som dras in i prostitution av en manipulativ kvinna kallad Dagmar Glans (verklighetens ”bordellmamma” hette Doris Hopp). Pernilla August visar åter att hon är en av våra allra skickligaste skådespelare. I hennes händer blir Dagmar en mänsklig vampyr som livnär sig på de prostituerades förfall.

Filmen väljer att gestalta några av de rykten som aldrig bekräftats och låter den socialdemokratiske statsministern såväl som den borgerliga partiledare som tar över efter valet 1976 köpa sex av minderåriga. Genom att ändra namn – eller inte namnge alls – försöker den ta sig runt problemet att öppet peka ut Olof Palme eller Thorbjörn Fälldin som sexköpare. Det hade varit mindre komplicerat om filmen hade förhållit sig ännu friare från ursprungsberättelsen, släppt årtal och partibeteckningar. Nu riskerar filmen istället att förminskas till en fråga om förtal eller inte.

Det är modigt att ta ställning för offren. Omtanke kännetecknade knappast härvan och den efterföljande Geijeraffären. I Sverige är vi ovana vid politisk spelfilm som tar sig friheter för att driva en tes. Call girl sätter fingret på det tomrum som kan uppstå mellan ett samhälles ord och handling. Filmen visar en statsminister som pratar varmt om jämställdhet och samtidigt skyddar män i sin närhet som betraktar kvinnor som varor.

ANNONS

Liksom Tomas Alfredsons Tinker tailor soldier spy (filmerna delar fotografen Hoyte van Hoytema) skildrar filmen en stelnad manlig värld. Marcimain har i tv-produktioner som Lasermannen visat en fin tonträff när det gäller tidsskildring och Call girl är inget undantag. Det är blankfet hud, brun klädsel till telefonen och ett kvinnligt kroppsideal både hårigare och mulligare än dagens.

Någon gång blir tesdrivandet utstuderat. Som att det klassiska SVT-mötet mellan skådespelerskan Shirley Maclaine och Olof Palme i filmen har fått en sexköpande manlig programledare (i verkligheten var det Inger Säfwenberg som bland annat intervjuade Maclaine om feminism). Eller att Dagmar köper geléhallon till övergreppen.

Det är små anmärkningar i en i övrigt detaljrik, välspelad, rakt igenom förbannad och spännande film, som framför allt säger något om hur det går med människovärdet i ett samhälle där allt kan köpas för pengar.

ANNONS