Pojktanten

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det finns två kön. Däremellan ingenting. Kring den idén är de flesta samhällen är uppbyggda, möjligen med undantag av Nepal som har kommit längre med att acceptera ett tredje kön.

Könstillhörigheten är inte svart eller vit, utan ett färgglatt sammelsurium av identiteter, precis som Ester Martin Bergsmarks personliga, vackra och samtidigt dystra film Pojktanten. Denna hybrid mellan dokumentär och konstfilm var på väg att vinna Nordiska filmpriset på Göteborgs filmfestival, men fick nöja sig med bland annat publikens pris.

I nyckelscenen sitter filmaren och hans "partner in crime", författaren Eli Levén, i ett ångande badkar. Där flyr de känslor av ångest och utanförskap, men som det blir när man sitter två i ett badkar blir det också trångt. Badkarsscenen varvas med dramatiseringar av Eli Levéns debutroman samt drömlika scener som följer olika "pojktanter", med sopor som följeslagare genom ett drömskt landskap.

ANNONS

Mest spännande är att följa Eli Levéns motstånd mot att fastna i en ny roll, hur han plötsligt vill upp ur badkaret. Vid det laget har jag också börjat få klaustrofobi av navelskådandet och välkomnar scenen, som öppnar filmen mot en verklighet som ter sig mindre svart-vit.

ANNONS