Vem ställde till med det här? Hemma i Hampstead är oförarglig som sin titel, men också lika tråkig och intetsägande.
Diane Keaton spelar entreprenörsänkan Emily, som umgås i London-stadsdelen Hampsteads finare kretsar men vantrivs hos sina ytliga vänner. När hon faller för enstöringen Donald (Brendan Gleeson) som bor i ett sjabbigt skogsskjul, förändras hennes liv i grunden.
Inget odödligt kärlekspar
Emily och Donald är inte Heathcliff och Cathy; de är knappt Fredrik Segemyhr och Cilla. Deras Skönheten och Odjuret-saga är visserligen inte helt utan charm – till exempel gillar jag filmens motsvarighet till Gaston, en ukulele-spelande revisor med kåtslag – men den kvävs i ett ofokuserat berättande, samt av de ständigt ljudande stråkarna och pianoplinken som ska tvinga oss att känna någonting, vad som helst; bara inte tristessen och vår korta tid på jorden. Jag upplever båda.
