Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

"My favorite fabric" handlar om Nahla, en ung kvinna som dagdrömmer om Bild: pressbild

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ocensurerade bilder från kvinnornas krig i Syrien

På Göteborgs filmfestival visas "The day I lost my shadow" och "My favorite fabric" som på olika sätt belyser unga kvinnors vardagsliv under en konflikt som överskuggar allt. Khaled Alesmael ser två efterlängtade skildringar.

Film

My favorite fabric

(Mon tissu préféré)

Regi: Gaya Jiji

The day I lost my shadow

(Yom Adaatou Zouli)

Manus och regi: Soudade Kaadan

När Göteborgs filmfestival släppte sitt program letade jag genast efter den syriska filmen "The day I lost my shadow" av Soudade Kaadan. Jag har längtat efter att se den filmen, inte för att den vann Luigi De Laurentiis-priset till en debutfilm – Framtidslejonet – vid filmfestivalen i Venedig, utan för att få se en hel rad professionella skådespelare i en film som berättar om kriget utan att ha censurerats av regimen.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Filmen skildrar Sana (Sawsan Arshid), som är apotekare och ensamstående förälder och försöker se till så att hennes liv med sitt lilla barn förblir så hyggligt som bara är möjligt år 2012. Men det normala vardagslivet med tvätt och disk och matlagning blir tufft när det kanske bara finns vatten i en halvtimme, gasen kan ta slut när som helst och ingen vet var man kan få tag på gasol för att laga nästa måltid.

Det är en film som utforskar den styrka som finns inom oss människor och som återspeglas i hur filmens karaktärer handskas med fruktansvärda händelser, som när Sana finner sig grävandes en grav eller släpa döda kroppar. Det är en stor film, gjord med enkla medel. Titeln antyder att ett krigstrauma kan göra så att en människa förlorar sin skugga. Det är en poetisk film och en trovärdig berättelse, som hjälper oss att förstå varför miljontals civila syrier flydde till grannländerna 2012. Regissören litar på Sawsan Archids professionalitet som skådespelare i en abstrakt berättelse som utspelar sig under fyrtioåtta timmar.

"The day I lost my shadow" handlar om Sana, en ensamstående mor som försöker göra tillvaron uthärdlig för sig och sina barn.. Bild: pressbild

Kvinnlig lust

Också "My favorite fabric" av Gaya Jiji handlar om kriget i Syrien och om kvinnor, men ur ett erotiskt perspektiv.

I inledningsscenen får vi se en tjugofemårig kvinnas ansikte där hon sitter vid fönstret i en minibuss. Hon njuter av att andas in luften och bryr sig inte ett dugg om att de andra passagerarna gaddar ihop sig mot henne eftersom de fryser. Det är frihetens luft i mars 2011, vilket vi senare förstår av sammanhanget och skeendet. Hennes uppspärrade ögon fångar bara in män inramade i olika fönster, kontor, butiker, intill nattklubbsskyltar med röda lampor. Samma scen avslutas med att de manliga passagerarna hindrar henne från att stiga av och ropar att det är ett farligt ställe för en ensam flicka.

Hon heter Nahla, som betyder ”törstig” på arabiska. Hon törstar efter att befria sin kropp, och det är den röda tråden i filmen. Hennes själ är fången i hennes kropp, och hennes kropp är inspärrad i hemmet hos hennes konservativa kristna familj. Hon bor med sin dominanta mamma, som är änka, och två systrar i ett hem som påminner mig om den spanska pjäsen "Bernardas hus" av Lorca.

Nahla flyr från sin verklighet genom att fantisera om sig själv i en främmande mans famn, en man med västerländska drag som talar knackig arabiska. Hennes dagdrömmar speglar hennes önskan om att leva i exil, men när Nahla följer traditionerna och bestämmer sig för att gifta sig med sin kusin i USA, väljer brudgummen och hans familj väljer mellansyster i stället. Hennes mamma tackar tanklöst ja till frieriet och ger tygerna i Nahlas brudkista till hennes syster.

Straffar sin kropp

Hennes ensamhet och sorg förvandlar hennes längtan efter att befria sin kropp till en vilja att straffa den. Nahla stjäl en tjusig chokladask ur sin systers garderob och ger den till den nya grannen madame Jiji, som bor i samma hus. Madame Jiji driver en lägenhetsbordell, där hon och hennes sexarbetare undfägnar al-Assad-regimens hejdukar. Nahla säger till Jiji att hon vill hyra ett av rummen för att kunna träffa sin hemliga pojkvän, men vi förstår att Nahla vill möta sin lustande kropp. Nahla går dit varje dag, ända tills det går upp Jiji för att Nahla ljugit, att hon är oskuld och väntar på en fantasiman. Nahla är en ovanlig figur, och de många metaforerna för hennes uppfattning om frihet blir trassliga.

Filmen är inte politisk, men ungefär som i den italienska filmen "En alldeles särskild dag" av Ettore Scola, där Hitlers och Mussolinis tal avspeglar den politiska situationen, visar regissören här vilken tid som råder i Syrien genom att använda radion och spela upp al-Assads tal, särskilt när han uttalar öppna hot mot sitt folk om de fortsätter demonstrera mot honom.

"My favorite fabric" är en av de syriska filmer på senare tid som försökt förklara den invecklade konflikten för västvärlden. Skådespelarna är libaneser, och det märks att de ibland är osäkra på den dialekt som talas i Damaskus, men den påminner oss om att den rörelse som startade i mars 2011 var pacifistisk och feministisk. Det här lyckas regissören med, trots den rikligt förekommande symboliken.

Khaled Alesmael är författare och journalist.

Översättning: Helena Hansson

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.