Jag lämnar biosalongen lätt illamående, efter den två och en halv timme långa, blodiga nyfilmatiseringen av Dario Argentos kultklassiker Flykten från helvetet (1977).
Ytterst överraskande är det den italienske regissören Luca Guadagnino, som nu väcker nytt liv i historien om den unga amerikanskan Susie Bannion som kommer till en tysk dansskola, där först obehagliga, sedan rent livsfarliga, händelser äger rum bakom kulisserna. Allt iscensatt och styrt av en häxa, lika mäktig som ond.
Guadagnino hyllades förra året för det sensuella dramat Call me by your name. Han har gjort sig känd för sitt taktila, estetiska filmspråk och låter gärna heta känslor brisera i storslagen miljö. Så också här - men med betydligt mer inslag av bombastisk operaestetik, splatter och egensinnig koreografi (filmskaparna har dock när det gäller dansen anklagats för plagiat, av släktingar till den avlidna feministiska konstnären Ana Mendieta).
LÄS MER:Svensk konstnär spelar mot Tilda Swinton
Tilda Swinton är perfekt i rollen som den strama Madame Blanc som sätter skräck i danseleverna med dynamisk energi. Dansskolans kontrollerade, hierarkiska miljö fungerar utmärkt som fond för skräcken. Filmens absolut starkaste scen korsklipps mellan en repetitionssal och en hemlig spegelsal. Medan Susie dansar för Madame Blanc, hämtar den demoniska ondskan kraft ur rörelserna. Energin överförs och orsakar dödliga kroppsskador på en annan dansare - i ett annat rum.
Nya Suspiria går in för att vara sofistikerad i förhållande till Argentos mer vulgära original, med löst sammansatt grindhouse-skräck, våld och lättklädda kvinnor. Den repetitiva speldosemusik som var ledmotivet 1977 är borta. Istället har Radioheads Thom York nu tonsatt häxkonsterna.
LÄS MER:Tio kulturmåsten i Göteborg innan nyår
Att låta skräcken få en finkulturell inramning känns till en början intressant. Vi befinner oss i Berlin 1977. Det politiska skeendet, med Baader-Meinhof ligan i fokus, tar stor plats. Flera parallellhandlingar utvecklas också, till slut så många att de bara krånglar till det: tillbakablickar på Susies religiösa uppväxt i Ohio. Den judiske psykiatrikern Dr Josef Klemperers bakgrund - även han gestaltad av Tilda Swinton. Och psykiatrikerns detektivarbete sedan han börjat läsa den psykotiska dansaren Patricias dagbok, fullklottrad med pentagram och ledtrådar.
Suspiria 2018 släpper lös okontrollerad demonisk urkraft, inspirerad av Lilith. Under den blodindränkta slutuppgörelsen deklarerar Moder Suspiriorum, mörkrets omnipotenta furstinna: "Död åt alla andra mödrar". Det är spännande att utforska mörk kvinnokraft. Samtidigt riskabelt, eftersom gestaltningen lätt - även här - kantrar över i tomma klichéer. Det blir ytligt. Långtråkigt. Än en gång är det också en man som tar på sig uppgiften som ceremonimästare.
Suspiria rymmer svindlande scener och ögonblick av ren danskonst. Men mixen har en alltför besk eftersmak av något bestialiskt och rent spekulativt.
Titta hellre på:
Hereditary (Ari Aster, 2018)
A Quiet place (John Krasinski, 2018)
Drag me to hell (Sam Raimi, 2009)
