Jag var påtänd redan som nyfödd, konstaterar Monalisa krasst. Hennes morsa hade nämligen fått i sig amfetamin under hela graviditeten.
Tack vare en fostermamma som verkligen brydde sig fick Monalisa en okej uppväxt i Malmö. En uppväxt som ledde fram till ett svenssonliv med lärarjobb och två barn. En djup depression förändrade allt. Monalisa försökte lindra smärtorna och ångesten med heroin. Plötsligt handlade tillvaron om droger och att skaffa pengar till droger, inget annat.
Regissören Jessica Nettelbladt har hållit på med den här dokumentären i åtta år. Det ligger nära till hands att jämföra med Stefan Jarls mods-trilogi (1969-1993), i synnerhet Det sociala arvet. Samhället har förändrats, men för de som befinner sig på botten är det mesta sig likt.
När Monalisa story drar igång är huvudpersonen nere för räkning. Hon eldar upp knarket och sprutorna. Hon har bestämt sig för att lägga av med jonkandet (heroinmissbruket) och tror att hon kan fixa det på egen hand, vilket naturligtvis är en omöjlighet. I det här fallet är tvångsvård det enda alternativet.
Ett hopp framåt i tiden. Det ser lite ljusare ut för Monalisa, som nyss fyllt 37. Hon har genomgått en fem månader lång avgiftning. Hon har träffat den snälle Fredrik. Också han har ett struligt drogförflutet, men tillsammans, och med kärlekens kraft, skall de besegra demonerna. Redan efter ett halvår börjar det gå åt helvete.
Nettelbladt har gjort en film om att mot alla odds resa sig upp, gång på gång. Regissören har förstås inte haft någon möjlighet att styra händelseutvecklingen, men genom ett ödets nyck får Monalisa story en dramaturgi som påminner om en spelfilms.
I stället för beckmörker finns i filmens sista scener ett framtidshopp.
