Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/5

Mel Gibsons krigsepos får högsta betyg

Mel Gibson är tillbaka - med en briljant storfilm i Hacksaw Ridge.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Krigsepos
Hacksaw Ridge
Regi: Mel Gibson
Med: Andrew Garfield, Hugo Weaving, Teresa Palmer m.fl. 
USA/Australien, 2016 (121 minuter)

Länge bråkar jag med mig själv om betyget, för Hacksaw Ridge har sina fläckar. Vid mer än ett tillfälle dumförklarar den tittaren och använder stråkar, blås och pianoplink för att markera hur vi ska känna vid givna tillfällen, och till råga på det finns den där så förbannat pinsamma scenen vars två beståndsdelar är en fixidé och ett rep. 

 

Men om femman inte går hit, vet jag över huvud taget inte vad jag sparar den till. Filmen är en käftsmäll från ett Hollywood som här får visa den yttersta vidden av vad det förmår; ett bevis på att de amerikanska klichéerna har blivit klichéer av en anledning. När den premiärvisades på filmfestivalen i Venedig, fick den stående ovationer i tio minuter (!). Och jag förstår det. Trots blemmorna, är det under några scener mycket nära att jag själv storbölar.
Den kristne, vapenvägrande soldaten Desmond Doss (Andrew Garfield) som under andra världskriget stod fast vid sina principer trots hårdhänt ”kamratuppfostran” och åtal för ordervägran, har ett öde som engagerar. Det är inte konstigt att det har resonerat så djupt i Mel Gibson, som bland annat på grund av sina värderingar har varit en paria under det senaste decenniet – givet att regissörens rasism, homofobi och fientliga kvinnosyn hör till en annan genre än Doss pacifism, men vem vet vad som pågår i Gibsons huvud, vem vet. Helt uppenbart är han i alla fall en konstnär som förmår att få fram det bästa ur sina skådespelare.

 

Livssagan ger filmen alla sina nödvändiga beståndsdelar. Uppväxten med en alkoholiserad fader (Hugo Weaving), första och enda kärleken, barackkompisarna där alla soldatfilmsarketyper finns representerade. En stenhård schass läser lusen av rekryterna på samma sätt som vi sett tusentals andra schassar göra tidigare, men med en eller två nya ögonglimtar som gör att greppet ändå känns kul. I några minuter blir det rättegångsdrama av alltsammans, och samspelet mellan Garfield, Weaving och Teresa Palmer, som gestaltar fästmön Dorothy, är förstås mycket gråtmilt. 

 

Krigens brutala verklighet

Sällan har slagfältsscenerna som allting bygger upp till porträtterats lika brutalt. Dess mordiska överflöd kontrasterar effektivt mot Desmond Doss uppdrag, att lappa ihop människor i en värld där alla vill skada varandra; nattetid i en skyttegrav sitter soldater och för en shakespeareansk dialog om den ofattbara grymheten.
Vid fronten hittas också supersoldaten med sina häpnadsväckande, dödliga actionstunts. ”Jag lärde mig att hata tidigt”, säger han till Doss, och skillnaden mellan de två blir också skillnaden mellan en ny och en gammal mansroll, ett nytt och ett gammalt Hollywood. En ny och en gammal Gibson? Försöker han att be om ursäkt? Det är naturligtvis helt ointressant. Vad som är intressant är Hacksaw Ridge, som förutom regissörens återkomst också kan ses som återkomsten för den briljanta storfilmen, eller återkomsten för det kristna eposet. 

 

Möjligen finns det därmed anledning att känna oro. Det sista USA behöver just nu, kan nämligen mycket väl vara en utomordentligt bra film med budskapet att landet i krig är en nation på Guds uppdrag.
En utomordentligt bra film är det likafullt.