Macbeths krishanteringsförmåga brukar få mig att tänka på Woody Allens tv-producent Mickey i Hannah och hennes systrar. Han berättar där att han köpt ett gevär för att skjuta sig själv ifall det visat sig att han har en tumör, men att det enda som kunnat stoppa honom var vetskapen om hur förkrossade hans föräldrar skulle bli. Så han hade i sådana fall blivit tvungen att av ren barmhärtighet skjuta dem först, And then I have an aunt and uncle, you know, it would’ve been a blood bath.
Läs också:The Swedish theory of love
Här har vi således William Shakespeares kanske våldsammaste tragedi, om den framgångsrike och äregirige fältherren general Macbeth som leder den skotske kung Duncans styrkor men som efter en stor, köttig strid möter tre häxor på det dimmiga slagfältet. De förutspår att Macbeth ska bli kung av Skottland vilket han i samråd med sin hustru Lady Macbeth beslutar sig för att skynda på genom att helt sonika hugga ihjäl den sittande regenten. För att leda in övriga på ett villospår kör Macbeth - till synes utom sig av kungens död - kniven även i dennes vakter som en stilla antydan att de är de skyldiga. Kungens son Malcolm flyr till England och Macbeth kan äntra tronen med sin lika maktlystna hustru. Men den paranoide stollen Macbeth kan inte släppa den spådom om vännen Banquo som de tre häxorna också passade på att tillkännage. De siade nämligen att Banquos ättlingar en dag ska ta över tronen, något som manar Macbeth att skicka tre lejda mördare efter vännen och dennes lille son.
Macbeth hör till Shakespeares kortare dramer vilket gör den relativt tacksam att filma, något som bland andra Orson Welles, Akira Kurosawa och Roman Polanski gjort före australiensaren Kurzel. Värd att nämna är även Vishal Bhardwajs Bollywoodgangstertolkning Maqbool. Men här är det alltså den tid och den plats som Shakespeare själv valt att förlägga sin berättelse och aldrig har väl de skotska högländerna tett sig mer spöklikt hotfulla. Adam Arkapaws märgfulla foto täcker hedarna i askgrått och gyttjebrunt med väl tilltagna inslag av krigarblod i de brutala stridsscenerna.
Fassbenders Macbeth är aningen svår att få grepp om, huruvida han bara är äregirig eller faktiskt spritt språngande galen (i en intervju har Fassbender hävdat att hans Macbeth likt en krigsveteran lider av posttraumatisk stress. Man kan fråga sig om häxorna ens finns någon annanstans än i hans egen vrickade skalle) medan Marion Cotillard gör sin Lady Macbeth ovanligt nedtonad, uttrycksfull med små medel. Och man stör sig inte alltför mycket på den shakespearska blankversen trots att dramat flyttats ut från tiljorna, även om replikernas strävan efter autenticitet ibland framförs i mumligaste laget.
