Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Möt Sveriges färskaste filmregissörer

De har fått nog. Nu vill de förändra Filmsverige. Här berättar regieleverna från Akademin Valand, om sina examensfilmer och vad de vill med sitt filmskapande:

För att göra avtryck, måste du hitta ditt eget uttryck. Det har samtliga elever gjort som nu avslutar sin regiutbildning på Akademin Valand film. Här berättar de mer om vad de vill med sitt filmskapande:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mika Gustafson
Filmen Mephobia, som undersöker vem som äger blicken och vem som berättar historien.

”Jag tror att det är viktigt att vi utmanar bilden av den kvinnliga kroppen som sårbar. Mephobia består av en räcka scener som är fristående, men ändå hör ihop. Filmen handlar om en grupp tjejer som utsätter sin omgivning för provokationer. Under filmens process pratade jag och mina medarbetare mycket om vad vi längtade efter att se på film. Det är inte ofta vi har kunnat identifiera oss med kvinnliga rollfigurer. De ledord vi formulerade var Vem berättar historien? och vem är det som äger blicken? Vi vill uppnå motsatsen till The male gaze, alltså den manliga blicken, som är så vanligt förekommande på film. Den stora anledningen till att jag över huvudtaget gör film är för att skapa bilder som jag saknar, och som jag kan känna igen mig i. I svensk film saknas fortfarande komplexa kvinnokaraktärer och, ja, egentligen porträtt av alla som inte är vita cismän."

Jo Widerberg
Filmen Jag får väl försöka igen då, om en ung tjej som frågar ut sin mamma och mormor om livet och kärleken.


"Jag utgår ifrån mig själv och var jag står i livet: någon slags 25 års-åldersgrej där du känner dig samtidigt både väldigt ung och väldigt gammal, med en fot i varje läger. Min huvudperson håller på att bli vuxen, funderar på hur det skulle kännas att bli mamma. Hon vänder sig till sin egen mamma och mormor för att få råd i livet och ta del av deras erfarenheter. Jag är intresserad av att göra film om kvinnor, och undviker helst att de jag berättar om känns förutsägbara och stereotypa. I framtiden vill jag gärna undersöka hur heterosexuella relationer kan se ut för kvinnor, det tycker jag vore kul att ge en bild av på film: hur svårt det kan vara. "

Kim Ekberg
Filmen Vinden blåser vart den vill, en sedelärande roadmovie genom folkhemmet, en diskbänkssurrealistisk pilsnerfilm i färg.

"Filmen är en sammanfattning av vår tid på skolan. Det handlar om folkhemmet, vi har filmat i Ljusne, Slängserud, Kode, Järna, Krokek. Diskbänkssurrealistisk pilsnerfilm är en helt ny genre, ha, kanske skrev vi så mest för att reta skådespelaren lite...Alla våra examensfilmer ger uttryck för historier som inte annars berättas, alla kompletterar varandra tycker jag. Min stil är mer stativ än de andra, lite som en tidig, rolig Ruben Östlund. Jag ska fortsätta plugga nu, jag ska nog bli konstnär i stället."

Lasse Långström
Filmen Vem ska knulla pappa, en djupdykning i det kollektiva undermedvetna.

"Filmen handlar om behovet efter en fadersfigur i vår kultur. Många har ett starkt behov efter det, en gud eller en landsfader. Och det är en roll man kan axla, att vara pappa. Men jag undrar vem ska hålla honom, vem ska knulla honom. Om han inte bara skulle vara den penetrerande kraften, hur skulle det kännas för honom och hur skulle det kännas för oss? När jag ser Filmsverige i dag tänker jag på klassamhället, rasismen, sexismen och att de mest intressanta berättelserna inte blir berättade. Jag skulle inte vilja ha något Sverige alls, jag skulle vilja se nationalstaten förtvina, där det till exempel skulle vara så med GP, som gått åt ett högerliberalt håll, ganska rasistiskt, att GP i stället, i min värld, skulle vara en experimentell tidskrift som främjar människans frigörelse. Att vi hade det som ett pågående projekt. En socialistisk feministisk tidning med sylvassa antirasistiska ledare."

Halima Handulleh
Filmen Disco, om tre 13-åriga tjejer som längtar efter att vara 20 år, gå på klubb och hångla.

"Den handlar om personer som jag inte tycker porträtteras i film, de flesta filmer om unga tjejer är tråkiga, de handlar aldrig om varifrån de får sin frustration och ilska. Vi har castat länge för filmen, i sju månader ungefär, vi var på alla ställen där det fanns unga människor och letade, på Liseberg, på Partille cup och en massa andra ställen. Det var viktigt att hitta rätt personer, trovärdiga i känslan att blir rasifierad i ett svenskt samhälle. Jag hoppas att den åtminstone kan bredda ungdomsfilmskulturen något. Den svensk filmscenen har sett ganska dålig ut länge, men nu kommer det nya röster, man ser ett välkomnande av ärliga röster, som tar plats. Samtidigt är det fortfarande svårt att nå ut, dessutom har vi en filmpolitik som är på väg ner."

Neil Wigardt
Filmen Knaster, en essäistisk fiktionsfilm om ett gäng vänner som går i nian.

"Allt är på låtsas och ändå på riktigt. Det är en uppväxtskildring, sånt som jag själv skulle velat ha. Känslan är att det är dokumentärt, men ingen av ungdomarna kände varandra sedan tidigare, det är folk från hela Stockholm, från Farsta, till innerstan, till Högdalen, som är med. Vi åkte runt till många ungdomsgårdar för att hitta rätt personer, det kändes viktigt att det inte var en homogen grupp från början. Men sedan när de träffades så gjorde de ganska mycket sin grej. Det var viktigt för mig att processen var inkluderande, att vi tillsammans skulle forma det här tillståndet och känslan som finns i filmen. Att vi skulle ha kul tillsammans var viktigt, jag ville skapa en sjysst inspelning. Jag tycker att det görs mycket bra inom svensk film i dag, men kortfilmsscenen är lite tråkig, allt ser likadant ut. Jag tror att jag kan addera ny energi till det. "

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.