Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Lovelace

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Biografifilm

Biografifilm

Lovelace

Regi: Rob Epstein och Jeffrey Friedman

Med: Amanda Seyfried, Peter Sarsgaard, Sharon Stone, Robert Patrick, James Franco, Adam Brody mfl

USA, 2013 (93 min)

BERGAKUNGEN

Vem var Linda Lovelace? Den retoriska frågan ställs i filmens inledning. Svaret får vi aldrig. Åtminstone inte i denna taffliga biografi som slarvar bort det mörka, nerviga vi kunde fått ta del av och ersätter det med slätstruken redovisning.

I skärselden befinner sig, åtminstone enligt den katolska tron, själar som inte tvättats tillräckligt rena från synd för att få träda in i paradiset. Skärseld är också titeln på den självbiografi Linda Boreman, mer känd som porraktrisen Linda Lovelace, gav ut 1980. Där berättar hon historien om sitt liv. Hur hon gick från pryd, hårt hållen, tonåring uppfostrad i ett strikt katolskt hem till förnedrad sexslav och århundradets största porrstjärna. Hur hon sedan tog sig upp ur träsket och blev antiporraktivist. Hur hon misshandlades och utnyttjades i ett destruktivt äktenskap. Hur hon i samband med premiären på p-rullen Långt ner i halsen 1972 fick ett genombrott av sällan skådat slag och blev ett med sitt påhittade artistnamn. Hur hon gjordes till sexrevolutionens omslagsflicka i en tid då porren blev rumsren och en del av populärkulturen, då porrfilm visades på ordinarie biograf.

Linda Boremans bekännelse mellan pärmarna är också hennes försvarstal för att rentvå sitt namn. Självbiografin flödar av känslostarka ögonblick. Här finns scener med passion, svek, lojalitet, förnedring ,anpassning, hämnd och rädsla. Gott om material alltså för den fingertoppskänslige filmaren att arbeta med.

Nu får vi i stället en tillrättalagd biografi berättad från tonåren och framåt, med gott om sentimental, känsloförstärkande musik och tyngdvikt på misär. Dessutom med störande – många gånger obegripliga – tidshopp. Som betraktare blir vi snuvade på väsentligheter. Vi får aldrig veta hur det gick till när Linda Boreman reste sig från botten. Vi får bara en skylt med texten: "sex år senare ..."

Inte heller greppet att dela upp filmen i två delar: först en rumsren variant, över täcket, sedan en mer barnförbjuden version, får avsedd effekt. I stället saknas svärtan allt för uppenbart under filmens första hälft.

James Franco som Hugh Hefner, Playboys grundare, är den ende skådespelare som gör intryck av att vara totalt närvarande. Amanda Seyfried som Linda Lovelace gör visserligen sin största roll hittills efter Sophie i Mamma Mia, men utan det slags hängivenhet som berör. Sharon Stone spelar närmast över som Dorothy Boreman, Lindas tillknäppta mor. Inte heller Peter Sarsgaard övertygar som den vidrige maken Chuck.

I blocket, inför filmvisningen, har jag skrivit "the male gaze?" Den manliga blicken. Den går inte att bortse ifrån här. Lovelace som skapats av män kretsar kring en säljande porrstjärna. Den uppehåller sig spekulativt länge vid hennes fräscha fräknar, naivitet, och nakna genombrott i porrbranschen. Här rekonstrueras också scener ur Långt ner i halsen. Det ger en fadd eftersmak.