Att Disney producerar Roald Dahls Stora vänliga jätten kan ses som nästa steg i deras plan att äga alla goda historier som någonsin skrivits. Så länge filmerna håller samma verkshöjd som fjolårets The Force Awakens, är det förstås dumt att klaga.
Det gäller också den Steven Spielberg-regisserade Stora vänliga jätten, eller SVJ som titeln förkortas; mycket tyder nämligen på att vi redan nu har fått årets bästa familjefilm.
Visst har varningsklockor klämtat. Den till 75 procent datoranimerade filmen ärkefloppar för tillfället i produktionslandet USA, där den hittills bara har spelat in 20 av de 140 miljoner dollar som den kostade att filma. Om det beror på att barnen hellre ser fartigare filmer som nya Ice Age, eller tillbringar dagarna med att söka efter digitala fantasidjur, vet ingen ännu. Allt som kan sägas om floppen är att den är djupt orättvis.
Filmens handling är enkel: Föräldralösa Sophie lär känna jätten Minstingen, eller Stora vänliga jätten som hon med tiden kallar honom. Till skillnad från sina medjättar i Jättelandet äter han inte barn; nej, Minstingen är vegetarian, och snäll! Hans favoritsysselsättning är att leta upp goda drömmar som han sedan skänker till sovande familjer i London.
Det är en fin berättelse, en riktigt rar en, och det tidiga 1900-talets London som målas upp är tilltalande också det. Ett London där onyktra män enligt sagans alla regler blir rädda för ett litet barn om hon skäller ut dem efter noter, där absurt mycket tilltro sätts till det brittiska kungahuset, och där ingen är rakt igenom ond, inte ens de barnätande jättarna, som faktiskt väcker viss sympati i all sin dumhet.
Efter att ögonen vant sig vid overklighetsskimret över den datoranimerade Minstingen (som ser misstänkt mycket ut som Bruce Springsteen) går det också att uppskatta det grafiska hantverket, men som vanligt kräver det tio-femton minuter av filmens speltid. Återigen stärks misstankarna om att dagens cgi-tunga rullar kommer att bli rena skrattfesterna hos filmutbildningarna om tjugo år, och i stort sett vara omöjliga att se på för allmänheten – men åtminstone bland sina likar hör SVJ till de vackraste hittills.
Låt inte statistiken avskräcka er. SVJ är en oförargerlig och sedelärande vänskapshistoria, vilket kan låta tråkigt men i grunden är uppfriskande. Spielberg har tagit tid på sig i berättandet, ett modigt drag 2016, och har därmed skapat årets första film som både vuxna och barn kan trollbindas av.
Så länge ingen av dem förväntar sig andra explosioner än de enorma jättepruttar som emellanåt förgyller handlingen, vill säga. Det blir spännande, men inte allt för farligt, vilket förstås är bra om man ska ta med sig småttingar.
