Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Inget nytt under Hollywoods sol

Recension: Inte den fräscha komedi regissören hade tänkt sig

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

HELLO, MY NAME IS DORIS
Regi: Michael Showalter
USA, 2015 (95 min)


Åldersskillnaden mellan manliga skådespelare och kvinnliga i amerikansk film har stötts och blötts de senaste åren. Någon minns kanske Sean Connery, då 69, och Catherine Zeta-Jones, då 30, som spelade kärlekspar i filmen Entrapment från 1999. Den med råge generations­överskridande relationen skildrades som helt naturlig.
Därför är det intressant att betrakta dramakomedin Hello, my name is Doris ur samma perspektiv. Underbara Sally Field, 70 år, spelar kontorskvinnan Doris som offrat sin ungdom på sin sjuka mamma. När mamman dör vill hon plocka upp livet på nytt och förälskar sig i en arbetskamrat, spelad av Max Greenfield, 36 år. Här är åldersskillnaden ett enormt problem, filmens grundkonflikt. De närgångna scener som finns blir aldrig mer än Doris dagdrömmar. Och vi förväntas hålla med om att det är jättepinsamt.
Regissören och författaren Michael Showalter, som bland annat ligger bakom verkligt roliga filmen och serien Wet hot american summer, vill nog egentligen säga något om att våga vara sig själv och att ålder egentligen är oväsentligt (inte minst i hipsterkretsar i New York där alla redan stickar och bakar småkakor).
Men det spelar ingen roll om syftet är gott, det blir varken det berörande drama eller den fräscha komedi han tänkt sig.
Istället återskapar filmen de Hollywoodnormer enligt vilka byfånen får skolans snyggaste tjej och farbrorn får sin unga sekreterare, men där det för en stilig gammal kvinna fortfarande är otänkbart att ha en ömsesidig relation med en yngre man.