Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Ingenting är bättre - förutom att Scar är ful

Nya "Lejonkungen" är kanske lite charmig för dem som inte har bekantat sig med originalversionen. Men framför allt känns den tom, med ett undantag: karaktären Scar.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Äventyr

Lejonkungen

Regi: Jon Favreau

Medverkande: Donald Glover, Beyoncé, Seth Rogen, mfl.

USA, 1h. 58 min

Det mest anslående med nya "Lejonkungen" är inte de vräkiga 3D-effekterna. Inte heller att Beyoncé har en av huvudrollerna som rösten till Nala, att Seth Rogen spelar Pumba eller att John Oliver gör en resolut insats i rollen som fågeln Zazu. Istället är det att lejonet Scar ser riktigt, allvarligt sopig ut.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Han liknar en möglig skogskatt, som byggt upp sin muskulatur på gammal kassler och fläskschnitzel från Familjen Dafgård.

Denna fulhet har en intressant effekt: du sympatiserar betydligt mer med Scar än med den frodiga, präktiga Mufasa. Och vår huvudrollsinnehavare Simba känns först bara som en liten ullig, bräkande ruta som går omkring och tar dåliga beslut.

Förutom Scars dramatiska, rent av bibliska nedgång i sexappeal är sig mycket likt i denna nyversion av "Lejonkungen". Visst har allt det som var tecknat nu digitaliserats – djur ser plötsligt ut som djur istället för livliga, tecknade varelser. Alla lejon, fåglar och hyenor har kusligt begränsade, kalla ansiktsuttryck.

Men handlingen är i stora drag densamma. Lejonungen Simba blir förvisad efter sin pappa Mufasas död, fångas sedan upp av Seth Rogens vårtsvin Pumba och Billy Eichners surikat Timon. Han växer ut i en stor, gräddig rovdjurshane, ser en uppenbarelse i skyn av sin gamle fader. Återvänder i frisk takt hem tillsammans med Nala för att återta tronen från Scar.

För de som inte har sett originalfilmen kan nya "Lejonkungen" eventuellt vara lite vild. För oss andra finns här besvärligt lite att hitta: Rogen och Eichner vrider ibland till manus så att allting låter nytt. Beyoncé laddar sin medverkan med viss närvaro. Donald Glover gör sin vuxna Simba med en aning, bara en aning, tjusning.

Men egentligen är det bara Scar, spelad av Chiwetel Ejiofor, som känns någorlunda värdig. Han fräser mer än talar, växlar mellan poetisk bitterhet och mörk auktoritet. Och lejonets fulhet gör honom liksom lite mänsklig, i en värld där de flesta karaktärer förblir orörliga och stumma.

LÄS MER: Mer än tråkiga siffror i "The hummingbird project"

Annars är det hårt. Filmens klippning känns framstressad, ljudnivåerna är egendomliga, tempot okänsligt. Den storslagenhet som originalfilmen träffade uppstår nästan aldrig.

De flesta av den nya filmens låtar är också helt underkända. Sånginsatserna varierar från det mediokra till det direkt ohyggliga - "I just can't wait to be king" är särskilt oanvändbar.

Vid ett par stunder väller ändå all den nostalgi som bor i kroppen fram: när Mufasa och Simba brottas lite under stjärnorna, en fin scen, sölar man ihop till en sentimental liten hög.

Men sammanfattningsvis känns ändå nya Lejonkungen tom och ihålig. På nästan alla vis, från nästan alla håll, är den tunnare än sin förlaga.