Åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Den kusligaste av filmerna utgår från ett mord på en affärsman år 2000.
Åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. Den kusligaste av filmerna utgår från ett mord på en affärsman år 2000.

I rädda tider lever konsten farligt

ANNONS
|

Kristdemokraterna kampanjar under mottot ”Förbjud förbuden”. Fräckt. Men egentligen borde de inte nöja sig med förbud mot könskvotering till högskolekurser och kanske rätten att dubbelparkera på enkelriktat och cykla mot rött när det finns ett regelverk som hållit folk i schack i 6 000 år – vi talar om Guds tio budord med alla dess pekpinnar, tvång och du-skall-icken.

Nej, det där var ju inte riktigt sant. Bara åtta av budorden är befallningar, två är snarare goda råd: tänk på vilodagen; hedra dina föräldrar. De åtta förmanande budorden kan dessutom tolkas som mer än förbud, de är också moraliska vägledare, levnadsregler för individer och samhällen. Det vi kallar tio Guds bud lever högt i tanken, om än de ständigt glöms i handling.

ANNONS

Ett storslaget dokument om dessa fundament fick internationell premiär i måndags under Göteborgs filmfestival. Titeln The decalogue after the decalogue anspelar förstås på Krzysztof Kieslowskis Dekalogen som för precis 20 år sedan gav världen andligt bränsle i form av tio tv-filmer löst baserade på de tio budorden. Det var ett enormt enmansprojekt, Kieslowski har sagt att Dekalogen nästan dödade honom. Sviten fick premiär det politiska året 1989, men filmerna återspeglade en moralisk islossning som hade pågått under flera år.

Det märkvärdiga med Dekalogen var att alla filmerna – särskilt de två som även blev långfilmer, En liten film om konsten att döda och En liten film om kärlek – förenade andliga och sekulära ämnen i något som kunde upplevas som ett gemensamt tomrum. Berättelserna var fiktiva men iscensatta i en atmosfär som gränsade till det dokumentära. Kieslowski, som hade gjort flera dokumentärer som ung, använde budorden för att ställa frågor som ledde till ytterligare frågor. Gud var filmernas referenspunkt, men tron erbjöd ingen svalka. I tider av enorma samhällsförändringar dundrade Dekalogen fram och påstod att bortom bruset och under huden är människan ensam och religionen ingen lösning. Men livsfrågorna, som vi alla någon gång ställer oss, bär ändå mening i sig.

ANNONS

Den nya dekalogsviten består enbart av dokumentärer, liksom Kieslowskis spelfilmsserie producerad av polsk tv. Tio filmer av nio regissörer. Samtliga berättar om nära relationer, som vore projektets idé att just i det intima och förtroliga står människan närmast Gud. Med sina fel och brister, bör tilläggas, för det är en rätt skavd flock som fått uppdraget att gestalta 2000-talets gudomliga lagar.

Projektledaren Beata Januchta inleder serien med sin egen film om Maciek, en sociologistudent som högaktar och tvivlar på sig själv och på Gud. Dramatiken är försumbar: livet har knutit sig för honom, det rullar på, trasslar vidare. Serien avslutas med Januchtas film om några män som bor på ett härbärge och drömmer om att bli – filmskådespelare. Deras meritlistor är obefintliga, men vad kameran finner är modet att drömma, att våga satsa liv och tid trots minimala chanser.

I Kieslowskis tio filmer är ansträngda familjeband ett återkommande tema. I en av berättelserna – efter det fjärde budordet om vikten av att hedra sina föräldrar – får en ung kvinna med bara sin pappa kvar i livet reda på att han troligen inte är hennes biologiske far. Förändrade familjeroller handlar det även om i filmen om det sjunde budordet – Du skall icke stjäla – där en ung mamma som tvingats frånsäga sig moderskapet, till förmån för sina föräldrar, kidnappar sitt eget barn.

ANNONS

I den nya dokumentärdekalogen märks religionen tydligare i familjelivet. En man i 50-årsåldern får av sin döende mamma reda på att han är adopterad och född av judiska föräldrar. Han konverterar, börjar lära sig hebreiska, tar stapplande steg mot en ny identitet. I en annan film avsäger sig Beata sina klosterlöften efter 20 år som nunna. Till familjens enorma besvikelse, visar det sig. De förlåter inte hennes svek medan Beata själv är lycklig för att få leva ett vanligt liv, handla trosor, åka buss, tala med normal röst.

Jämfört med Polen har Sverige det förstås magert med religiösa påbud i vardagen. Tron är för många en privatsak, kyrkan en skattefråga. Har vi med bara sunt förnuft rätat ut budordens existentiella frågetecken?

Krzysztof Kieslowski återkom ständigt till tillvarons oförutsägbarhet. Slumpen, eller ödet, skildras i flera filmer med nyfikenhet som låg det något där bakom. Gud? Eller inte.

I de nya dekalogfilmerna märks ödet överallt i olika aspekter av sekulär andlighet: i familjens planering inför sonens första nattvard; på swingerklubben bland sökande par; i kärleken mellan en cancerdöende man och en teologistudent som söker lidandets mening.

Eller, för att avsluta med den kusligaste av filmerna, en pågående skandal som kastar långa skuggor över polskt rättsväsende. Den handlar om det åttonde budordet – Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa – och utgår ifrån ett mord på en affärsman år 2000. Polisen hittade beröringspunkter i författaren Krystian Balas bok Amok, vilket tillsammans med dunkla vittnesmål, extrem mediebevakning och oklarheter räckte som bevis. 2007 dömdes han till 25 års fängelse. Från fri fantasi till straff – utan att passera rättvisa, som det verkar.

ANNONS

Konsten lever farligt i rädda tider. Istället för dubbelmoral behöver vi tala, lyssna, försöka förstå. ”Förbjuda förbuden”? Man hör nästan Kieslowski sucka.

Inspirerade av Krzysztof Kieslowskis Dekalogen – tio filmer med utgångspunkt i tio Guds bud – som kom för 20 år sedan, speglar nio yngre polska dokumentärfilmare det polska samhället genom budorden.

Arbetet med de nya Dekalogen-filmerna tog fem år.

The decalogue after the decalogue visas på Hagabion på söndag 7/2.

ANNONS