Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/3

Hyllas för Korparna

Jens Assur hyllas världen över för långfilmsdebuten Korparna. Ett visuellt och känslomässigt starkt kammarspel om en man så plikttrogen att han drivs mot en psykisk kollaps.

"Överlägset säker debut". "Stundtals skrämmande skönhet". "Gjord med anmärkningsvärd precision och detaljskärpa".
Lovorden fullständigt strömmade över regissören och fotografen Jens Assur efter premiärvisningen av Korparna på filmfestivalen i Toronto september. Reine Brynolfsson gör där ett innerligt och nervigt porträtt av Agne, hårt arbetande bonde och familjefar som en gång fått skrinlägga de egna drömmarna för att ta över gården. Nu sliter han på åkern i allt mer själslig misär, och försöker förgäves förmå tonårssonen att engagera sig. Sonen Klas satsar hellre på skolan och är i övrigt mest intresserad av fåglar, och en nyinflyttad tjej från Stockholm. Maria Heiskanen syns i rollen som den självuppoffrande mamman, angelägen att till varje pris hålla ihop familjen.
— Jag tycker väldigt mycket om Agne och känner för honom, säger Jens Assur och kisar under tweedkepsen när jag träffar honom i centrala Göteborg.
— Han är ärlig och hårt arbetande, men samtidigt också fast i en bild av hur livet ska vara. Så blir Agne i slutändan också sin egen störste fiende.

Ville fånga skönheten i språket

När ägaren vill modernisera jordbruket hårdnar villkoren och familjen riskerar att förlora arrendet.
Jens Assur har tolkat Tomas Bannerheds Augustprisade roman Korparna fritt, men ändå velat behålla bokens ton.
— Jag ville ta skönheten i språket och textens detaljrikedom och överföra till film. Bevara berättelsens intellektuella idé, men ändå satsa på en helt annan dramaturgi.
I filmen lyfts därför föräldrarna, särskilt pappan, fram mer, medan romanen helt berättas ur sonens perspektiv.
— För mig är det på sätt och vis ändå samma öde vi följer i en cirkel, precis som årstiderna. Agne var som ung som sin son, och riktar nu samma slags förväntningar på honom.

Fyra år att omvandla romanen till film

Jens Assur, som växte upp i en liten by på landet i mellersta Norrland, kände omedelbart starkt för romanen Korparna när han läste den. Nu har han och resten av filmteamet ägnat fyra år åt att omvandla den detaljerade romanen, med sina starka naturskildringar, till bildpoesi. Efter att ha träffat och intervjuat en mängd bönder från norr till söder valde Jens Assur att filma Korparna på en gård på Bjärehalvön i Skåne.
— Att få jobba nära Reine Brynolfsson har varit en ynnest, slår regissören fast.
— Han är en så oerhört bra skådespelare: ödmjuk och krävande på en och samma gång. Dessutom en sådan fin person. Han får fram allt det som är Agne, gestaltar hur han håller allting inombords och går runt som en tryckkokare.

Själv har Jens Assur en bakgrund som framgångsrik pressfotograf med fokus på krigshärdar i Somalia, Rwanda, Sydafrika och det forna Jugoslavien. 2014 rannsakade han sin egen och andra journalisters ensidiga bild av kontinenten Afrika, i utställningen Africa is a great country på Världskulturmuseet i Göteborg. Efter en succéartad kortfilmsdebut 2005 med Den sista hunden i Rwanda har han uppmärksammats och prisats för ytterligare tre kortfilmer. Allt för att öva sig inför det längre formatet:
— Att jämföra kort- och långfilm är som att jämföra ett 60 meters-lopp med att springa maraton. Det längre formatet handlar så oerhört mycket mer om taktik, strategi och uthållighet. Utmaningen är att lyckas bibehålla sin vision hela vägen.
Jens Assur har vid flera tillfällen fått frågan av finansiärer vilken målgrupp filmen Korparna egentligen riktar sig till.
— Vissa menar att publiken ska lämna salongen upprymd efter ett happy end. Men jag tänker snarare att den ska bli berörd och engagerad. Folk får gärna fortsätta diskutera filmen efteråt.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.