Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Hitta Doris: En mindre rolig uppföljare

"Sardinen vill att burken öppnas mot havet" skrev poeten Werner Aspenström i sin diktsamling Under tiden. Samma känsla som där så precist fångas utgör också kärnan i den påkostade animerade publiksuccén Hitta Doris, uppföljare till Hitta Nemo (2003): Att vara fångad, men vilja vara fri.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Hitta Doris

Animerat äventyr

Regi: Andrew Stanton och Angus MacLane

Röster: Ulla Skoog/Ellen DeGeneres, Leif Andrée/Albert Brooks mfl.

USA, 2016 (97 min).

Att vägra låta omvärlden - med sin rädsla och trångsynthet - begränsa tanken, påhittigheten, kreativiteten, kapaciteten och fantasin.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I den Oscarsbelönade, närmast omåttligt populära originalfilmen Hitta Nemo söker pappa Marvin, en orolig själ i en clownfisks kropp, efter sonen Nemo sedan han fångats av sportdykare och hamnat i ett akvarium på en tandläkarmottagning i Sydney. Premissen är upplyftande surrealistisk, och jakten blir till ett hisnande äventyr som för den fege pappa-clownfisken tvärs över Stilla havet.

På vägen träffar han Doris, som knappt har något närminne men ett hjärta av guld. Hennes sång "fortsätt simma!" blir en uppmaning om att aldrig ge upp, utan enträget kämpa vidare tillsammans också i stunder av tvivel, då målet känns som mest avlägset.

I sin charmiga förvirring stjäl Doris showen redan i ettan, och berikar det far-son-drama som annars är regel snarare än undantag i amerikansk animerad barnfilm.

Uppföljaren fokuserar än mer på Doris. Efter en kort prolog från hennes barndom tar äventyret vid där Hitta Nemo slutade. Doris bestämmer sig för att upprepa den farofyllda simturen över världshaven för att hitta sina föräldrar. Men hon kommer ganska omgående bort.

Fastnar i tjatig repetition

Under färden som tar henne till ett Marinlivsinstitut i Kalifornien blir minnesfragmenten från uppväxten allt fler. Att hon i karantän möter den vresige bläckfisken Ingvar tillför syre och välbehövlig energi när berättelsen förlorat nerv och fastnat i tjatig repetition och igenkänning. Under slutminuterna när Ingvar rattar en lastbil så fiskar flyger och far till tonerna av Louis Armstrongs What wonderful world firar filmen triumfer.

Visuellt tillför bläckfisken också något extra med sin kameleontliknande förvandlingskonst. Leken med minne och glömska fortgår bland besökarna inne på det marina institutet och vändpunkterna är många. Hitta Doris blir en fin, men bitvis sentimental, hyllning till det impulsiva, intuitiva, att våga språnget och hitta sig själv. Gärna genom att tänka utanför boxen (i det här fallet akvariet och bassängerna) 

Ändå är det svårt att bortse ifrån att Hitta Nemo var betydligt mer originell, rolig och rafflande. Just när jag saknar Gill och de andra rymlingarna ur ettans tandläkarmottagning som mest dyker de i och för sig upp som cliffhangers.

Allt tyder alltså på ett tredje filmäventyr, för vi vet ju vad som gäller:  "fortsätt simma!"