Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Jon Hamm i en scen ur Bad Times at the El Royal. Bild: Kimberley French

Goddard når inte upp till Tarantinoklass

Drew Goddards ensemblefilm brottas med trovärdighetsproblem och oförutsägbara våldsutbrott, men har sina goda stunder menar Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Filmrecension

ENSEMBLEFILM

BAD TIMES AT THE EL ROYALE

Regi: Drew Goddard

Med: Jeff Bridges, Cynthia Erivo, Dakota Johnson, Jon Hamm, Lewis Pullman och Chris Hemsworth

USA, 2018 (142 min)

En smart prolog utan dialog tar en oväntad vändning som får biobesökarna att börja fundera på vad som egentligen kommer att hända i den här filmen. Det får vi veta med råge när samma scener, gång på gång, skildras ur olika perspektiv. Så kan man också bära sig åt för att göra en film som är åtminstone 45 minuter för lång.

Med Bad times at The El Royale har Drew Goddard (manus och regi) gjort en våldsam ensemblefilm, en thriller med inslag av nattsvart komedi, och ett par gåtor att klura på. Förmodligen hävdar regissören att detta är en variant på hans udda skräckfilm, och debutlångfilm, The cabin in the woods (2012), men i själva verket har han snott det mesta från Quentin Tarantino, i synnerhet från The hateful eight (2016) där handlingen huvudsakligen utspelas på ödsligt belägna matstället Minnies magasin, och flera av de åtta hatiska har mordiska planer.

LÄS MER: Midnight sun är en snyftare som inte fungerar

Upplägget i Bad times är som följer: Året är 1969. Spelplatsen hotellet El Royale som ligger utkastat vid Lake Tahoe, bokstavligen på gränsen mellan Kalifornien och Nevada.

Den unge receptionisten Miles (Lewis Pullman) ser en smula förvånad ut när fyra nyanlända gäster checkar in mer eller mindre samtidigt. Gästerna, och främlingarna, är i tur och ordning dammsugarförsäljaren Sullivan (Jon Hamm), den åldrade katolske prästen fader Flynn (Jeff Bridges), sångerskan Darlene Sweet (Cynthia Erivo) och den rebelliska hippietjejen Emily (Dakota Johnson).

Ingen är riktigt vad han eller hon utger sig för att vara. Det här är en film där samtliga huvudpersoner har hemliga agendor.

LÄS MER: Ett flyktingdrama som inte fungerar

Våldsutbrotten är många och svåra att förutspå (man liksom hoppar till). Cynthia Erivo drar några låtar, till exempel Otis Reddings Try a little tenderness, och den kan man ju lyssna på alla dagar i veckan. Jeff Bridges ser bekymrad ut.

Jo, Bad times at The El Royale har sina goda stunder, men filmen tvärdör när den barbröstade psykopaten Billy Lee gör entré (det tar en bra stund). Han ska vara dramats bad bad guy, men spelad av bleke Chris Hemsworth utstrålar Billy Lee inte mer ondska än björnen Bamse. Det medför förstås trovärdighetsproblem modell gigantiska.