Bild ur Fritz Langs filmklassiker Metropolis från 1927. Bilden är beskuren.
Bild ur Fritz Langs filmklassiker Metropolis från 1927. Bilden är beskuren.

Göteborgs Symfoniker | Metropolis

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är verkligen en enastående upplevelse att se och höra Fritz Langs filmiska mästerverk Metropolis tillsammans med Gottfried Huppertz originalmusik, skapad till premiären 1927. Med musikens hjälp blir det en annan helhetsvision, och delvis också en annan film.

Huppertz orkesterpartitur är en sorts maskinsymfoni där den underjordiska fabrikstillvarons rytmiska förlopp och geometriska mönster återges i musikalisk form. Det gör bilderna bara så mycket mer suggestiva och skrämmande, samtidigt som science fictionberättelsen om framtidsstaden och massamhällets kollektiva processer, förlagda 100 år framåt i tiden, är stilistiskt förankrade i 1920-talets idéer om bruksmusik och industriella rytmer.

Huppertz använder sig av citat från bland annat Marseljäsen och den latinska dödshymnen Dies Irae, och man hör också en tydlig påverkan av Berlioz Symphonie fantasique och Mussorgskijs En natt på Blåkulla. Men det som gör musiken intressant ligger i dess understödjande och funktionalistiska karaktär. Efter ett tag blir man bekant med de återkommande melodiska motiven och hur de relaterar till olika stämningar i filmen. Man förstår bilderna på ett annat sätt. Suggestionen tränger under huden.

ANNONS

Samarbetet mellan Göteborgssymfonikerna och filmfestivalen har tidigare resulterat i fascinerande framföranden av bland annat Chaplins Stadens ljus och Godfrey Reggios Koyaanisqatsi. Men frågan är om inte Metropolis är det konstnärligt starkaste evenemanget hittills. Här möts verkligen konstformerna och det är helt logiskt att det äger rum i en så gigantisk lokal som Scandinavium. Filmen ställer viktiga frågor om förhållandet mellan individ och massa, mellan sken och verklighet, och för konstmusikens del är det väsentligt att den sortens diskussioner kommer upp till ytan. Det handlar om konstens betydelse som någonting mer än bara försköning.

Det låter fantastiskt bra om orkestern. Dirigenten Frank Strobel har en förmåga att få musikens rytmiska förlopp att motsvara filmens arkitektoniska helhetstänkande. Strobel har i hög grad varit inblandad i framtagandet av denna nya restaurerade version, inkluderande de närmare 30 minuter extra material som hittades i Buenos Aires för åtta år sedan. Slutresultatet blir ett drabbande konstverk som inte mist något av sin aktualitet.

ANNONS