Kubo och de två strängarna är berättelsen om en enögd pojke som tillsammans med ett magiskt japanskt stränginstrument, en talande apa och en samurajskalbagge (frågor på det?) ger sig ut på jakt efter sin fars rustning. Legenden säger att han med den ska kunna stå emot den onda Månkungen, som är ute efter Kubos andra öga. Som ni märker är det inte vilken dussinsaga som helst. Kubo och de två strängarna är fullkomligen marinerad i japansk mytologi, och hjältens långa resa med de sällsamma kamraterna minner mer om den klassiska kinesiska romanen Färden till västern än om västerländska motsvarigheter.
För att levandegöra Kubos magiska värld har produktionsbolaget Laika använt sig av dockor och stop-motion parat med stilig 3D-animering, samma metod som användes till deras förra film The Boxtrolls. Följden är att hjältarna emellanåt rör sig hackigt som i de allra kusligaste Bolibompa-filmerna från decennier tillbaka. Filmen får med det en helt unik ton, en tidlös känsla av dockteater och ålderdomligt berättande.
I regel är det den här grafiska skönheten och inte själva sagan som trollbinder en, för Kubo och de två strängarna har ett manus som inte alltid går ihop – vilket förstås är helt i sin ordning med tanke på att den verkar vilja imitera folksagan, en genre som excellerar i knasigheter.
Föräldrar bör följa med
Som en ytterligare passning till folksagorna har också Kubos film sin beskärda del mörker, med gastar, häxor, blod, sorg och död. Jag rekommenderar därför familjens vuxna att följa med sina minstingar på visningen. Mardrömmar är trista grejer.
