Flickan mamman och demonerna

Den som växte upp på 70-talet ansågs vara i riskzonen för potentiellt skadlig kultur. Abba var farligt, och tv-serien Dallas.

Annat var att föredra, åtminstone enligt en kulturintresserad vänster. Som Barbro Lindgrens Lilla Sparvel-böcker, om en illa omhändertagen flicka. Eller experimentella filmer som Barnförbjudet av Marie-Louise Ekman, som fick beröm i Aftonbladet eftersom: ”Hon ser det magiska, det fantastiska och det plågsamma utan att hindras av några av vuxensamhällets censurmekanismer.”

Själv minns jag det som jättekonstigt, spännande och obehagligt på samma gång. Abba var mindre komplicerat.

Det är mycket av 70-talets barnsyn över Suzanne Ostens nya film Flickan mamman och demonerna. Och det är inte konstigt att det uppstår en massiv kulturkrock när den möter vår tid, som handlar mer om ordning och trygghet än galenskap och fantasi. I dag är en serie som Dallas helt ofarlig, medan en film om psykiskt sjuka föräldrar kan ses som skadlig.

Jag är inte rätt person att döma om en film – lika lite som en bok, en låt eller en tavla – är skadlig för barn. Det jag har sett är en på samma gång vacker, varm, rörande och obehaglig film. För det är hemskt när en mamma låser in sig på rummet och gråter i timmar. När en förälder hör röster, eller beter sig irrationellt.

Det är ångestfyllt för ett barn att skämmas för sin mamma, och att bli retad på skolan för att man luktar kiss. Det går inte att med åldersgränser mäta hur skadlig verkligheten är för de barnen. Och om vi inte kommer överens om att psykiskt sjuka föräldrar inte får skildras alls har jag svårt att se hur någon kunde ha gjort en mer ärlig och kärleksfull film på ämnet.

Vad som inte har framkommit i debatten är hur rolig filmen är. Dialogen är snärtig som i en screwballkomedi. Demonerna dyker upp som drottningar i Alice i underlandet och befaller det ena mer bisarra än det andra.

Redan i inledningen etableras en humoristisk ton då skådespelarna presenterar sig och berättar att det kommer att bli läskigt men att allt kommer att bli bra. Och det är fascinerande att följa utmärkta Maria Sundboms förvandling. Imponerande är också Esther Quigley som spelar dottern Ti, en nutida Lilla Sparvel som får för mycket vuxenansvar på sina späda axlar.

När filmer debatteras i Sverige handlar det oftast om vilka som kan skadas av dem. Någon annan än en själv, som inte har intellektuell förmåga att tolka rörlig bild. Ruben Östlunds film Play ansågs farlig för den som inte tillhör invandrarpositiv medelklass i Stockholms innerstad, som Åsa Linderborg skrev i Aftonbladet.

Inte heller denna gången är det en välmående grupp som sägs vara i riskzonen, utan de som inte har starka föräldrar. Kanske kan just dessa barn stärkas av att se Flickan mamman och demonerna. De andra är fullt upptagna av att spela dataspel eller kolla på Hungerspelen.

Läs också: Fortsatt strid om Suzanne Ostens film (2016-04-14)

Emma Engström