9:e april 1940 siktades tyska krigsfartyget Blücher utanför Oslo, och sänktes av norska torpeder.
Erik Poppe följer med största möjliga detaljskärpa händelseförloppet de tre följande dagarna i sitt påkostade drama efter Alf RJacobsens bok Kongens nei.
Ytterst lyfter filmen fram, och fokuserar på, det ultimatum den norska regeringen och kungahuset ställdes inför, och de snabba ställningstaganden de tvingades göra i samband med nazisternas maktövertagande. Särskilt sedan Vidkun Quisling i ett radiotal tillkännagav att han gripit makten.
Nazisternas krav var fullständig kapitulation eller ett överlämnande av regeringsmakten till förrädaren Quisling.
Drygt två timmar dras vi med i denna lärorika, stundtals thrilleraktigt spännande berättelse med rapp dialog om nazisternas ockupation av vårt grannland. Valet att fokusera på den åldrande kung Haakon VII, och den roll han kom att spela under de dramatiska vårdagarna, är lika snillrikt som effektivt.
Och trots filmens många förtjänster är det utan tvekan Jesper Christensen, hans uttrycksfulla ansikte och kroppsspråk i rollen som den ångestridne, ofta rädde monarken på flykt, som gör det mest bestående intrycket. Han briljerar och laddar varje scen med dynamisk närvaro, liksom tidigare i filmiska samarbeten med regissörer som Per Fly, Lars von Trier och Jan Troell. Här matchas han också av Anders Baasmo Christiansen som hetlevrade kronprinsen Olav och Tuva Novotny som värdiga och kloka kronprinsessan Märtha.
Kungafamiljens inbördes diskussioner, och meningsskiljaktigheterna mellan far och son, lyfts fram – liksom de starka banden och kärleken dem emellan. Ibland kantrar berättelsen om den barnkäre kungen som ger allt för nationen över i rena hjältesagan vilket tveklöst är historiskt berättigat. Ändå framstår det vid några tillfällen som filmiskt onyanserat.
Den intensiva redovisningsplikten blir också en smula tröttsam, med fokus på enskilda öden inklusive eftertextens information om vad som hände sen.
Österrikaren Karl Markovics porträtt av en tysk diplomat och nybliven pappa bosatt i Olso sticker dock ut. På bästa sätt fångar han rollfigurens ambivalens och övermod i kombination med en stegrande desperation.
Av Hitler får han den till synes omöjliga uppgiften att övertala kungen och den avsatta regering att stoppa mobiliseringen och erkänna Quisling som Norges nya stats- och utrikesminister.
Scenerna i denna gråzon bakom kulisserna, där diplomati ställs mot råbarkat våld, är bland filmens mest intressanta. Medlöperiet skildras lika belysande som i den norska journalisten Marte Michelet lyckas göra i sin faktaspäckade ögonöppnare till bok från förra året: Det största brottet: offer och gärningsmän i den norska Förintelsen.
2012 gjorde Jan Troell ett välkomet försök att skildra den svenska regeringens förehavanden under samma tid, i sin film om Torgny Segerstedt Dom över död man.
Alltför sällan läggs annars filmisk tid och kraft ner på att kritiskt undersöka och gestalta medlöperi och kompromisser i Sverige under andra världskriget. Något det är hög tid för nu.
Titta också på:
Dom över död man (Jan Troell, 2012)
Rädda menige Ryan (Steven Spielberg, 1998)
Den tunna röda linjen (Terrence Malick, 1998)
