Efter kalkonerna The last airbender (2010) och After Earth (2013) borde M Night Shyamalans Hollywoodkarriär varit kokt, dubbelstekt och friterad, men fansen, och filmbolagscheferna, hoppas på att Shyamalan ska hitta tillbaka till Sjätte sinnet-form. Nu har han haft 18 år på sig utan att lyckas.Nya filmen Split är inte usel, men spänningen uteblir helt och hållet vilket förstås är en brist modell gigantisk i en film som utger sig för att vara en thriller.
Filmens grundförutsättningar är som följer: Tre kidnappade tonårsflickor hålls inspärrade i en källare. Kidnapparen, som möjligen heter Kevin (James McAvoy gör rollen), är en man med 23 olika identiteter/personligheter och med en tjugofjärde, kallad Odjuret, på ingång.
Tjejen Casey (Anya Taylor-Joy) som är smart och som, förstår vi av lite för många tillbakablickar, varit med om en del otäckt i sitt unga liv planerar att spela ut kidnapparens olika identiteter mot varandra, göra honom förvirrad och därmed kunna fly.
I en parallellhistoria får vi följa Kevins regelbundna besök hos psykiatern Fletcher (Betty Buckley). Hon förklarar, mycket pedagogiskt, det mesta som finns att veta om diagnosen dissociativ identitetsstörning och att den formen av schizofreni verkligen existerar.
I Sjätte sinnet är slutknorren snudd på överintelligent. Efter några år hade man förstått att alla Shyamalans filmer har en slutknorr, något som skall få publiken att häpna, och då var det inte längre lika spännande. Upplösningen i Split är fånig värre.
