Förra året gjorde den chilenske regissören Pablo Larraín filmerna Jackie (om Jackie Kennedy) och Neruda (om Pablo Neruda). Bägge filmerna bryter mot biografifilmens konventioner genom att utspelas under kort tid.
Jämförelsevis är Jackie Hollywoodanpassad medan Neruda kräver en del förhandskunskaper om poeten, kommunisten och kvinnokarlen som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1971 (inte ett pip om den saken i filmen, dock), plus hyfsat bra koll på den politiska utvecklingen i Chile efter andra världskriget.
Januari 1948. Nationalpolisen har börjat jaga kommunister. Kommissarien Peluchonneau, spelad av en mustaschprydd Gael García Bernal, har fått 300 män till sitt förfogande gör att gripa och förnedra Neruda, som gått under jorden. Upplagt för en gigantisk polisjakt, men i filmen är regissör Larraín fullständigt ointresserad av actioninslag. I stället förs handlingen framåt med inre monologer, samtidigt som det finns anledning att börja fundera på vad som är verklighet, vad som är fantasi och vad som är fiktion. Greppet är ambitiöst, men också tungrott.
Det är en porträttlik Luis Gnecco som spelar Neruda. Ett djärvt skådespelarval eftersom Gnecco hemma i Chile i första hand förknippas med komedier, till exempel en The Office-variant.
Gnecco övertygar när han lyfter fram poetens självdestruktiva sidor, stundtals tycks Neruda drivas av en dödslängtan. Vad som driver Peluchonneau är det svårare att besvara. Polisen och den jagade påminner mer och mer om varandra ju längre filmen fortskrider.
