Hopplöst osorterad och långtråkig
Dokumentärfilmaren Nahid Perssons film Anders, jag och 23 andra kvinnor hör inte hemma på bio, menar Jacob Lundström. Men den skildrar förtvivlan inifrån utan omsvep.
Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.
Denna artikel är endast för prenumeranter.
2 månader för 1 kr!
Få full tillgång till allt innehåll på gp.se. Ingen bindningstid.
Under 30? Då har du extra förmånliga priser.
Visa allt som ingår
Redan prenumerant? Logga in för att läsa: