Fjortonåringarna Mia och Mirjam är bästisar, ”som Thelma och Louise minus stupet”. Tjejerna bor i en svensk småstad där det inte finns mycket att göra, utom möjligen supa sig redlös. I staden finns det inte ens en flygplats.
I Linda-Maria Birbecks debutlångfilm Det borde finnas regler, baserad på Lina Arvidssons roman med samma namn, finns det tydliga ekon från både Fucking Åmål och Ghost world, filmer som krasst uttryckt är väldigt mycket bättre.
Grundtemat i Birbecks film är att försöka vara vuxen trots att man egentligen är för ung. Mia och Mirjam övar på vuxenlivet genom att dricka vin, äta oliver, röka cigaretter och utforska sin sexualitet.
Den yttre handlingen består egentligen bara av att Mirjam inlett ett förhållande med 40-årige Per, som har både fru och barn. Mia och hennes egensinnige killkompis Karl beslutar sig för att göra något drastiskt åt saken.
Birbeck väljer att berätta i tablåer. Några är träffsäkra med en fin balans mellan humor och allvar, andra är på tok för långdragna. Då står filmen mer eller mindre helt still.
Anna Hägglin och Lo Salmson i huvudrollerna är helt okej, men deras agerande är inte alltid klockrent. Däremot är filmen hela vägen snygg på det visuella planet.
Det borde finnas regler är en premiärsatsning modell mindre. Jag tror att den här filmens framtid inte finns på bio utan på andra så kallade plattformar.
