Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Fifty shades of Grey

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama, romantik

Drama, romantik

Fifty shades of Grey

Regi: Sam Taylor-Johnson

Med: Dakota Johnson, Jamie Dornan, Eloise Mumford m fl

USA 2015 (125 min)

Till er som de senaste åren bott under en osedvanligt bastant sten (ungefär av kometen 67P/Churyumov-Gerasimenkos storlek): För fyra år sedan publicerades den första delen i E.L. James Femtio nyanser-trilogi med namnet Femtio nyanser av honom. Det som ursprungligen var en fanfictionhistoria baserad på Stephenie Meyers Twilight-berättelser publicerad på nätet kom efter omskrivningar att ges ut på 52 språk i nästan 100 miljoner exemplar. Kritikerna har samtidigt tävlat om att döma ut böckernas torftiga språk, Salman Rushdie har till exempel hävdat att han aldrig i sitt liv läst något så illa skrivet, att Twilight i jämförelse framstår som Krig och fred.

Självfallet har sågningarna inte heller haft någon som helst negativ inverkan på biljettförsäljningen till filmatiseringen om den 21-åriga litteraturstudenten Anastasia Steele och den några år äldre biljardären Christian Grey och deras BDSM-eskapader. Efter att de första gången träffats i samband med att Ana intervjuat Christian för en skoltidning dröjer det inte länge innan han avslöjar sitt rätta jag och visar Ana sitt alldeles egna lekland – ett hemligt rum fyllt till brädden med piskor, buntband, ögonbindlar och kedjor. Han förklarar för henne att han inte är relationstypen, istället får hon ett kontrakt att ta ställning till där en signatur innebär att hon mer eller mindre lägger sitt liv i hans händer (och rep) och accepterar en tillvaro av total sexuell underkastelse.

Men innan de kommit så långt (det liggs inte förrän 40 minuter in i filmen) handlar det mest om hur Ana försöker förmå Christian att helt enkelt göra normala dejtingprylar ihop istället. Och han gör väl ett och annat försök för hennes skull, som att fara omkring med privathelikopter över Seattle, åka segelflyg och att överösa henne med bilar, kläder och nya datorer. Alltmedan Ana oavbrutet biter sig i underläppen, bärandes på en förhoppning om att ”bota” honom och få honom på bättre, beskedligare tankar.

Det ska sägas att det är Dakota Johnson som räddar filmen från fritt fall. Hon lyckas många gånger leverera Anas tramsiga repliker med en välspelad självdistans, som att Ana är medveten om att alltsammans är ett spel, att hon redan från första början ikläder sig en roll och därför hela tiden bär upp en trygghet i vetskapen om att hon när som helst kan säga ”cut”.

Och vad gäller Anas invändningar mot delar av kontraktet är Christian inte omöjlig, hon tillåts bland annat stryka punkterna om analfisting och genitala klämmor. Butt plug vet hon inte ens vad det är. Det är överhuvudtaget mycket som Ana inte känner till och det är faktumet att hon är oskuld som Christian älskar mer än något annat hos henne. Det är först då han – som son till en crackmissbrukande prostituerad och som 15-åring förförd av hennes väninna – verkligen kan uppbåda äkta känslor för en annan människa. Som Erlend Loe nyligen uttryckte det: ”Det er til å kaste opp av.”

I USA har den kristna organisationen American Family Association kallat filmens sexscener för ondskefulla, något man definitivt kan hålla med om ifall man med det menar ondskefull avsaknad av erotik – sexscenerna är förvånansvärt få och oskuldsfulla med tanke på den enorma förhandshajpen. Jag har sett VVS-installationer skildras mer vågat och utmanande.

Läs också: Blandad kritik för Fifty shades of grey

Titta också på

■ Belle de Jour (Luis Buñuel, 1967)

■ Blue velvet (David Lynch, 1986)

■ Nymphomaniac (Lars von Trier, 2013)