Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Exodus: Gods and kings

Filmen Exodus är spektakulärt storslagen men med Joel Edgerton som en befriande nertonad och nyanserad Galen Härskare, skriver GP:s kritiker Hannes Dükler.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

Exodus: Gods and kings

Regi: Ridley Scott

Med: Christian Bale, Joel Edgerton, Ben Kingsley m fl

USA 2014 (150 min)

***

Nilens blod förvandlat till blod. Boskap döda i pest. Invasion av idel grodor, mygg, flugor och gräshoppor. Hagelskurar. Varbölder. Dödsänglar som mördar alla förstfödda. Man kan lugnt påstå att det var en smågrinig gud som öste plågor över Egyptens folk då farao Ramses II inte var superintresserad av att frige de förslavade israeliterna för drygt 3 000 år sedan. Men i Ridley Scotts version av Gamla Testamentets Andra Mosebok skildras det som ett slags kedjereaktion, som för att ge en hyfsat naturlig förklaring till hemsökelserna. Hur Nilen färgats röd av blod från människor och djur som dödats av ett anhang krokodiler och den döda boskapen angrips av flugor som lägger ägg och därigenom sprider smittor vidare. Överlag får man känslan av att det är en religionsskeptiker som suttit i registolen, det är väl främst det där med förbannelsen som leder till alla förstföddas plötsliga död som inte riktigt kan förklaras rationellt liksom delningen av Röda havet så småningom.

Men låt oss backa lite i berättelsen om Moses – dock inte hela vägen till vassen. Scotts skildring av Mose liv börjar då Moses (Bale) som farao Setis främsta krigare tillika adopterade son lever sida vid sida med arvtagaren Ramses II (Edgerton), pråligt utstyrd i guld medan Moses kör mer på jordnära sandtoner i sin outfit (båda har dock en gemensam fäbless för guyliner). Här finns tydliga paralleller till Scotts Gladiator med en kejsare, en favoritkille och en förfördelad son som slåss om pappas gunst.

Men så får Moses nys om sitt verkliga, hebreiska ursprung och när även Ramses II får veta hur det ligger till förvisas Moses. Många år senare ger Gud sig till känna, här i skepnad av en lillgammal pojke i tioårsåldern som ger Moses i uppdrag att leda upproret mot Ramses II för att befria israeliterna som ägnat 400 år åt att släpa stenblock till diverse pyramider och tempel helt i avsaknad av skyddsombud och lagstadgad semester. Uttåget ur Egypten leder de 600 000 till Röda Havets strand där den klassiska delningen sker ackompanjerad av blixtar och dunder (magiska under) så att israeliterna kan korsa havet för att ta sig till det förlovade Kanaan utan att bli blöta om fötterna.

Det hela är spektakulärt storslaget men med Edgerton som en befriande nertonad och nyanserad Galen Härskare. I övrigt får man dock ofta känslan av att skådespelarna har lite för lite att göra, Sigourney Weaver är exempelvis stötande bortslarvad som Ramses mor; hon skrider mest surt in och ut ur olika salar.

Och så var det den lilla hudfärgsdetaljen... För en knapp månad sedan skrev komikern Chris Rock i The Hollywood Reporter om rasismen inom Hollywood, hur det än i dag är en mer eller mindre helvit bransch. Han räknade i samband med det upp ett antal av årets filmpremiärer där det inte förekommer några som helst ickevita skådespelare.

Även Exodus kan i princip läggas till den listan för trots att historien utspelar sig i skärningspunkten mellan Afrika och Mellanöstern är det kaukasiskt så långt ögat når (med den irakiskfödde dansken Dar Salim som ett av ytterst få undantag i en pytteroll). Scotts eget, smått patetiska försök till (bort)förklaring lydde ”Om jag berättat att huvudrollerna skulle spelas av ”Mohammed-si-och-så” hade jag aldrig kunnat ordna finansieringen”. Som om det inte finns färgade, ”bankable” skådespelare i USA? Nåväl, till skillnad från i Cecil B. DeMilles extremt vitsminkade stumfilmsversion från 1923 (som han för övrigt repriserade 33 år senare med Charlton Heston och Yul Brynner) har man den här gången åtminstone gått loss med bronzesprayen.