Trots vadandet i testosteronstinna, närmast misogyna klichéer av manlig vänskap där kvinnor uteslutande hade två funktioner – möjliga ligg eller hot mot nämnda manliga vänskap – fanns det något lite gulligt, närmast präktigt över HBO-serien Entourage ända sedan vi första gången stiftade bekantskap med kompisgänget från Queens – skådespelaren Vince, hans producent och vän E, halvbrodern Johnny och chaffisen Turtle – och deras hollywoodeskapader i sällskap med agenten Ari Gold.
Från hur Turtle i pilotavsnittet för elva år sedan blev alldeles till sig av att en tjej på ett party nämnde att hon inte direkt hade något emot avsugningar till hur den sista, åttonde säsongens avslutande episod för fyra år sedan helt fokuserade på hur E valde att stå vid sin gravida flickväns sida och Vince beslutat sig för att gifta sig med sin blixtförälskelse Sophia i Paris samtidigt som Ari bestämt sig för att säga upp sig och satsa på sin försakade familj.
När långfilmsversionen av tv-serien inleds har dock Vince annullerat sitt äktenskap efter bara nio dagar, E och hans (ännu efter fyra år!) gravida flickvän fått grus i maskineriet och Ari har återvänt från sin exil i Italien för att bli studioboss. Samt övertygats av Vince om att denne ska få regissera sig själv i ”Hyde”, en uppdaterad version av Dr Jekyll & Mr Hyde. Problemet är att de 100 miljoner dollar man fått ihop för att göra filmen är slut och inte ett nickel finns kvar till postproduktion. Ari tvingas därför söka upp filmens finansiär, texasgubben Larsen McCredle (Thornton) som kräver att sonen Travis får följa med till Los Angeles och se hur det går till i Hollywood innan det kommer på tal om att skjuta till mer kosing.
Detta är också hela ploten: Ska man lyckas få in de extra pengar som krävs för att slutföra filmen? Det är inte så att man sitter som på nålar, främst på grund av att inte särskilt mycket står på spel för dessa fyra dudebros som redan lever livets glada dagar i sus och dus.
Däremot finns det en hel del annat att grubbla över: Hur kommer det sig att de fyra huvudkaraktärerna spelar så erbarmligt uselt ännu efter alla dessa år? Varför bemödar man sig med att engagera mängder av mer eller mindre märkliga cameos – Kelsey Grammar, Liam Neeson, Jessica Alba, Warren Buffet (varför åker han golfbil inne på studioområdet?) – utan att ge dem något som helst material? Vem kom på tanken att låta UFC-fightern Ronda Rousey försöka sig på skådespeleri? Och framför allt: Vem kunde tro att Haley Joel Osment – den lilla djupt obehagliga gossen i Sjätte sinnet – skulle vara filmens stora behållning som slajmigt flottiga och grisiga rikemanssonen Travis?
