Vem vill inte tillbringa några timmar i en äkta brittisk bokhandel? Afternoon tea i blommiga koppar, med scones eller annat knaprigt tilltugg. En trygg och ombonad plats för förkovran. En vänlig själ som guidar dig bland årets omistliga litterära mästerverk. Möjlighet till omläsning av klassiker som Ray Bradburys Farenheit 451 i en tid där högervindar viner över Europa med hot om att göra realpolitik av det som 1953 ännu bara var dystopiska fantasier i en amerikansk science-fiction-författares huvud.
Allt det här serveras i Isabel Coixets drama, vilket gör det till en film som jag rent teoretiskt borde höja till skyarna.
Bill Nighy och Patricia Clarkson
Filmen är också välspelad, med flera av mina absoluta favoritskådespelare i bärande roller: Bill Nighy som änklingen och enstöringen Edmund Brundish, med de grå tinningarnas charm. På distans håller han koll på allt och alla i det lilla kustsamhället i östra England där filmen utspelar sig. Emily Mortimer som änkan Florence Green vill inget hellre än att omvandla det vackra gamla stenhus där hon bor till en blomstrande bokhandel, Patricia Clarkson, som representant för den lokala societeten, ser mycket hellre att stenhuset blir en konsthall. Hon är beredd att gå långt för att stoppa Florence planer.
LÄS MER:Guernseys brokiga bokcirkel inspirerar
Internationellt hyllade spanska regissören Isabel Coixet, känd för filmer som Mitt liv utan mig (2003) och The secret life of words (2005) väcker nytt visuellt liv i brittiska författaren Penelope Fitzgeralds delvis självbiografiska roman från 1976.
Hon ger oss två bokälskare som mist varsin livspartner, en bokhandel och en antagonist. Dessutom rör vi oss i färgstark 1950-talsmiljö, i tjusiga salonger varvat med karg miljö, årstidsväxlingar och solnedgångar över öppet vatten.
Vad är det då som inte riktigt fungerar?
Budskapet hamras in
Innehållet får stå tillbaka för formen, och budskapet må vara behjärtansvärt men hamras in. En berättarröst talar alltför ofta om för oss vad det är vi ser, vad de medverkande känner. Kunskap och läsande är den bästa motståndshandlingen i vår tid, javisst. Men här bokstavligen frossas det i kärlek till böcker: de smeks av händer, packas in i vackra paket, avnjuts på natursköna platser. Det är upplagt för romantik och politiska intriger. Ändå förblir filmen sval och oengagerande. Inte ens Bill Nighy och Patricia Clarksons slutuppgörelse slår det gnistor om.
Filmer som utspelar sig i och runt böcker behöver självklart inte alltid vara lättsamma, sentimentala romantiska komedier. Men här blir tonfallet istället stelt och onödigt vördnadsfullt.
Synd att på så vis sjabbla bort en brännhet fråga om vikten av bildning, och modet i att våga slåss för kulturen, i en tid då nya politiker omförhandlar budgeten, och hellre lägger miljoner på något annat än just böcker och bibliotek.
Titta hellre på:
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (Mike Newell, 2018)
Notting hill (Roger Michell, 1999)
You've got mail (Nora Ephron, 1998)
