Två män möts. Driss är svart och kommer från fattiga förhållanden i Paris förorter. Philippe är vit, rik och bor i centrala stan. Gemensamt har de sina yttre begränsningar som hindrar dem från att leva de liv de vill. Men med hjälp av varandra når en bit på vägen.
Det är buljongtärningen i den oerhört framgångsrika franska filmen En oväntad vänskap. Den bygger på en verklig historia om en funktionshindrad man som fick en ny personlig assistent och vän, men bär samtidigt Hollywooddramaturgins alla signum.
Jag har ännu inte sagt vem som är vit och vem som är svart, men tyvärr är det fortfarande tunnsått med fattiga svarta rullstolsburna män som kan anställa vita assistenter från Paris innerstad, så vi får finna oss i att stereotypen segrar även här.
Hur som helst, Driss är luttrad i att anses oattraktiv på arbetsmarknaden, och har dessutom nyligen kommit ut från fängelset. Han dyker därför upp hos den helkroppsförlamade Philippe för att få en underskrift att han har sökt, så att han kan få socialbidrag. Men Philippe uppskattar hans uppriktighet och fysiska styrka och Driss får jobbet.
Något vanligt assistentjobb är det inte tal om, det innebär att han måste bosätta sig hos sin arbetsgivare som om han vore livegen. På en reglerad arbetsmarknad är det en omöjlighet att hålla personal dygnet runt, men för Driss, eller filmen, verkar det inte vara något problem. Han får ju ett lyxigt rum och gud bevars ett ännu lyxigare badrum. Där sitter han och sjunger med hörlurar på, i en scen som är en stöld rakt av från Julie Roberts falsksång i Pretty woman.
Liknelsen är inte så konstig. Precis som Pretty woman använder En oväntad vänskap våra djupt rotade fördomar kring vilka som kan bli vänner, alternativt älskande. Den lanserar en utopi om hur ett köp av tjänster mellan två ojämlika personer kan bli ett verkligt själarnas möte. Det är, som titeln antyder, oväntat.
Filmen tar ställning mot den högtravande borgerligheten och dess smakdomar, men utan att romantisera fattigdomen. Fint är att det blir ett ömsesidigt lärande mellan de två. När Philippe tar hem en stråkorkester på sin födelsedag för att undervisa Driss i klassisk musik, kontrar Driss med att dra på Earth wind and fire och får alla att dansa. Visst är det att schablonisera kring den svarte mannens känsla för soul, men Omar Sy lyckas med sin naturliga auktoritet genomgående balansera de enklare lösningarna i manus.
