Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama

Drama

En duva satt på en gren och funderade på tillvaron

Regi: Roy Andersson

Med: Holger Andersson, Nils Westblom mfl

Sverige, 2014 (101 min)

Där står hon. Människan. Uppgiven och utmattad. En förlorare, svikare. En som inte orkade. En som inte hann. En som tänkte korka upp vinet men tog i för hårt, fick en hjärtattack och dog. Precis innan middagen. Bara sådär, segnade ner.

En som drog ut i fält, tågade fram i rök och makadam men kom tillbaka nedbruten och slagen. En som gjorde sina medmänniskor illa i girighetens namn.

Roy Anderssons film En duva satt på en gren… är en burlesk fuga om livets ödslighet och vår fullständiga ensamhet – inför oss själva och varandra. Här sker det ena bleksiktiga mötet efter det andra, där minst en part känner sig utesluten, icke önskvärd: på dansgolvet försöker lärarinnan förföra sin unge, anemiske elev. En nybliven mor trycker läpparna mot sitt spädbarns fötter: gulli-gulli-gull. Det liknar mest övergrepp. Filmens lugubra radarpar, som skapar viss framåtrörelse, är Jonathan och Sam, försäljare av skämtprodukter. Två äldre män som gång på gång misslyckas med att bjuda ut sina varor: vampyrtänder. Skrattkuddar. En skrämmande gummimask som föreställer en farbror med bara en tand kvar. De upprepar, i mer och mer uppskruvat tonläge, säljfrasen "Vi vill hjälpa folk att ha det roligt!"

Ett par maxade scener sticker ut, är remarkabelt genomarbetade och tar ett redan väletablerat och unikt filmspråk till nya konstnärliga höjder. En av dem är den omtalade scen där Karl den tolfte rider rakt in i en cafeteria i Sundbyberg och ber om ett glas vatten. Dåtid möter nutid, och allas vårt behov av tröst framstår som omättligt. Här vågar regissören sig också utanför sin skyddade studiomiljö, vilket vitaliserar framställningen. I en annan stark svidande civilisationskritisk scen leder vita kolonisatörer en grupp svarta slavar in i döden, i form av en glödhet mässingscylinder. En apokalyptisk orgel, försedd med texten "Boliden".

Filmens många vitsminkade ansikten betonar Sartres uppfattning att människorna likt skådespelare på livets scen måste bestämma sig för vilka roller de ska spela. Men valen frestar på.

Människans tillkortakommanden står obönhörligt i centrum. Hon som stoiskt fogar sig i sitt öde, anpassar sig, hyser blind tilltro till vetenskap och auktoriteter, betalar sina räkningar i tid eller blir utan nåd. Förtränger allt hon inte vågade, blundar för allt som inte blev av. Människan med all sin heta längtan bunden i det frusna bitterbleka, för att låna Karin Boyes ord. Och: ja, visst gör det ont.

Roy Andersson avslutar här sin kompromisslösa, moralfilosofiskt hänförande, trilogi "om att vara människa". Det är grandiost, intellektuellt utmanande och snudd på tekniskt perfekt – men något sprittande livsbejakande fattas ändå. Var är barnets perspektiv? Männen som radas upp påminner var och en, i sin självpåtagna själsliga isolering, om Jan Lööfs enstöring. Han som bor i ett torn, helst på öde ö i havet.

Titta också på

Sånger från andra våningen (Roy Andersson, 2000)

Du levande (Roy Andersson, 2007)

En kärlekshistoria (Roy Andersson, 1970)