Drömsk och lakonisk Sverigeresa

Recension: Helbra film med helt egen ton

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Inledningen är drömsk. Kameran är riktad mot en helikopterlandningscirkel på en skogsväg. Ljuden från rotorbladen blir högre och högre. Två uppskrämda älgar väljer att fly fältet. Landningen blir inte den förväntade.

Sedan börjar själva filmen. I en stad väntar en mormor på att få tillbaka sitt väggur, som lämnades in på reparation för över ett år sedan. Klockleveransuppdraget går till barnbarnen Enesa och Baki, spelade av Jessica Szoppe och Christopher Burjanski. Tillsammans med en kompis sätter sig syskonen i bilen och ger sig ut på en hundra mil lång resa genom ett sommarödsligt Sverige.

Sophelikoptern är en medvetet upprepande (i betydelsen meditativ) road movie med dialog som mestadels förs på romani. Filmen är uppbyggd i korta tablåer.

ANNONS

Här finns ekon från Aki Kaurismäki och Roy Andersson, men regissören och manusförfattaren Jonas Selberg Augustsén hittar ändå en helt egen ton.

Trion i bilen har en smart metod för att överlista vägkamerorna. Det händer inte så värst mycket under resans gång. Jo, man stannar i Ånäset, Robertsfors för att titta på världens största osthyvel. På en bondgård är det dags för det årliga kosläppet. Väldigt många har kommit för att titta på glada kossor som hoppar ut i hagen. Just den scenen är fantastiskt kul, om man delar regissörens udda sinne för lakonisk humor.

Sophelikoptern är en film om Sverige, snarare än en film om romers situation i Sverige. Helbra är detta under alla omständigheter.

ANNONS