Jag kom med andan i halsen med mindre än en minut kvar till pressvisningen av Lars Dimmings och Folke Johanssons film Det enda laget på biografen Roy. Min oro för att det var fullspikat växte till övertygelse när jag såg att foyern låg ekande öde innanför de stängda dörrarna. En vaktmästare öppnade och jag flämtade fram att ståplats var helt okej.
Väl inne i salongen fick hans milda småleende sin förklaring: med mig blev antalet församlade representanter för pressen nio. Detta likbleka intresse ska då jämföras med det faktum att de tre visningarna till helgen är så gott som utsålda. Skillnaden kan tyckas märkligt stor, särskilt som Gais är bäst i stan med råge, men det tar inte många minuter in i Det enda laget för att förstå att omvärldens ointresse är en viktig beståndsdel i den grönsvarta trosbekännelsen.
En efter en träder de fram för att avlägga vittnesbörd och mässa trosförklaringen. Från Jan Eliasson till Red Top, från Karl Alfred till historieprofessorer och familjer där barnen uppkallats efter hjältarna, säger de med en mun: ”Alla är födda till gaisare – resten är förlossningsskador”.
Claes Malmberg är den som kommer närmast en förklaring som är begriplig för oss andra stackars satar som inte skådat ljuset. För Malmberg, gaisare och buddhist, har de båda lärorna samma grundval: lidandet. Och att lidandet är humorns källflöde, förstod jag redan som grabb när jag, en kamratfantast, såg Gais torska hemma mot, har jag för mig, Degerfors. Med några minuter kvar av en redan förlorad match underlät den kortväxte domaren att ge hemmalaget straff. Tystnaden bröts av en basröst tjugotalet meter nedanför oss: ”Klipp gräset så han ser!”
Det kallar jag en storslagen seger för människoanden över verkligheten.
