Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/1

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Charmigt när Malmros tar tåget till framtiden

Ulf Malmros är i fin form och får än en gång utlopp för sin kärlek till tidlösa särlingar, musik, scenografi och epokfilm – oavsett om det nu rör sig om 1970- eller 1980-tal.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Film

Drama
Flykten till framtiden
Regi: Ulf Malmros och Jaana Fomin
Med: Elias Palin, Henrik Dorsin, Victoria Dyrstad, Johan Ulveson, Ia Langhammer mfl
Sverige, 2016 (99 min)

Ulf Malmros är en av få svenska filmregissörer som ägnat sig åt fantasy och magisk realism, något jag tycker är modigt. Särskilt lyckat är resultatet i de tidiga tv-serierna Silvermannen och Rapport till himlen. Visst kändes en del tankegods redan där inspirerat av amerikanska succéfilmer, men Malmros tar idéerna vidare, spinner loss med färg och form och gör något eget, genomsyrat av detaljskärpa och surrealistisk humor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Här gör han lite samma sak: leker med konceptet i Robert Zemeckis och Spielbergs filmklassiker från mitten av 1980-talet: Tillbaka till framtiden. 17-årige gymnasieeleven Marty McFly (Michael J Fox) är utbytt mot 22-årige Svante (nykomlingen Elias Palin), som riskerar att dö av ett medfött hjärtfel. Bilen – av märket DeLorean DMC 12 – som blev en tidsmaskin i Tillbaka till framtiden är här ersatt med ett tunnelbanetåg.

När Svante råkar ta ett blått istället för grönt tåg slungas han 43 år framåt i tiden. 2016 kan hans hjärtfel åtgärdas med en enkel rutinoperation. Men hur ska han få medicinsk hjälp, när han inte ens har någon adress, verkar allmänt förvirrad, misstar mobiltelefoner för walkie-talkies och dessutom är betydligt yngre än han borde vara, enligt sitt personnummer?

Det överbelamrade garaget från Tillbaka till framtiden har på svenska blivit en LP-affär. Uppfinnaren Dr Emmerett Brown är borta. Istället heter huvudpersonens vapendragare Bengan, är ABBA-hatande proggmusiker, tillika skivbutikens ägare, ständigt med cannabispipan nära till hands. Henrik Dorsin är perfekt i rollen och gör ett roligt, minnesvärt om än skruvat porträtt av Bengan – en man från en svunnen tid. Liksom övriga 1970-talstyper blir han ibland närmast parodisk. Men driften är kärleksfull, och den överdrivna dialogen blir kul den med, i ett hisnande äventyr så långt från diskbänksrealismen du kan komma. Här gäller att köpa de orimliga premisserna, vilket du för det mesta gör.

Tidsresor har fascinerat filmare i alla tider, och Ulf Malmros berättar sin invecklade historia i två tidsplan både enkelt och effektivt, med en stor dos charm. Till Svantes räddning i vår tid kommer Elsa (Victoria Dyrstad), som jobbar på en tatueringsstudio i samma lokal där LP-affären en gång låg. Givetvis råkar hon också bo i samma lägenhet som Svante, fast i framtiden. Filmen utvecklas därmed snabbt också till en romantisk komedi. En del lättsamma funderingar kring odödlighet och stänk av samhällssatir ryms också. Johan Ulveson och Ia Langhammer gör det mesta av sina biroller som Svantes föräldrar, en bakåtsträvare till pappa och en uppassande hemmafru till mor, som av Elsa får rådet att gå med i Grupp 8.

Ulf Malmros är i fin form och får än en gång utlopp för sin kärlek till tidlösa särlingar, musik, scenografi och epokfilm – oavsett om det nu rör sig om 1970- eller 1980-tal. Noteras bör att även kostymör Jaana Fomin regisserar. Efter tjugo års fruktbart samarbete mellan makarna Fomin och Malmros känns det inte mer än rätt att även hennes stora betydelse för arbetet lyfts fram.