Alla som någon gång besökt New York eller någon annan del av USA vet hur det känns att efter landning köa för att få sin stämpel i passet och släppas in i the land of the free and the home of the brave. Den allestädes närvarande, milda nervositet inför tulltjänstemannens utfrågning om syftet med vistelsen samtidigt som man räcker över formuläret där man intygar att man varken planerar några terrordåd eller att man varit inblandad i naziförbrytelser mellan 1933 och 1945. Att det räcker med att den där bistra figuren bakom disken råkar ha en dålig dag för att man ska tvingas ombord på nästa flyg hem igen. Åtminstone är det känslan man omöjligt kan skaka av sig.
Hur man ska bete sig i den där situation för att slippa igenom får unga irländskan Eilis Lacey tips om av sin tillfälliga hyttkamrat ombord på fartyget som 1951 tar henne till New York. Rådet lyder "Du måste tänka som en amerikan, veta vart du är på väg". Och det fungerar, även om Eilis inte vet mycket mer än att hon lämnat en åldrad mor och storasyster Rose för en förhoppningsvis ekonomiskt mer lyckosam tillvaro än hemma i Enniscorthy. Det är systern, som tillsammans med en irländsk präst bosatt i Brooklyn, fader Flood, ordnat jobb åt Eilis på varuhuset Bartoccis’s. Hon inackorderas hos irländskan Mrs Kehoe (Brooklyn var fyllt till brädden av irländare vid den här tiden) tillsammans med ytterligare några unga kvinnor.
På kvällarna studerar Eilis ekonomi och hon har inte något egentligt socialt liv att tala om. Men så går hon på dans och träffar där italienamerikanen och rörmokarlärlingen Tony Fiorello spelad av Emory Cohen som för några år sedan briljerade i Derek Cianfrances The place beyond the pines. Det där lite tidiga Marlon Brandoska skymtar även här, men som Tony får Cohen vara betydligt mer sympatisk än i rollen som den osedda och vedervärdiga AJ i Cianfrances film. I ett litet huj har de unga tu bestämt sig för att bli man och hustru, något som man inte riktigt såg komma. Så drabbas Eilis plötsligt av en oväntad tragedi som tillfälligt tvingar hem henne till Irland.
Filmen (med manus av Nick Hornby) är baserad på den irländske författaren Colm Tóibíns roman med samma namn och Tóibín har beskrivit hur han i sin barndom i just Enniscorthy genast kunde se vilka som var hemvändande, eller på besök, från sin frivilliga exil i USA. Hur de utstrålade glamour, världsvana och självsäkerhet oavsett hur väl de egentligen lyckats där borta.
Samma sak gäller Eilis när hon återvänder till hemstaden. Plötsligt ses hon som betydligt mer intressant än när hon for vilket gör hennes belägenhet allt annat än okomplicerad. Var hör hon egentligen hemma? Var är hon mest saknad? Hur vill hon forma sitt liv?
Saoirse Ronan syns i princip i varenda scen och återger fint ett tillstånd av å ena sidan sårbarhet och rotlöshet, samtidigt en självklar handlingskraft fullt medveten om att det bara är Eilis själv och ingen annan som kan ta beslut om hennes framtid.
Det är en film fylld av fina detaljer och väl valda birollsskådespelare, men den som hoppas på att få se New York i femtiotalsskrud blir besviken (bortsett från någon enstaka gatuvy med Brooklyn Bridge i fjärran). Av tre veckors inspelningsperiod tillbringades endast två dagar i New York och de flesta exteriörer som ska föreställa Brooklyn filmades i Montreal.
Titta också på
Boy A (2007)
Regi: John Crowley
The visitor (2007)
Regi: Tom McCarthy
Drömmarnas land (2002)
Regi: Jim Sheridan
