Tioårige Peter är det tredje vildmarksbarnet i 2016:s filmflora; den femte föräldralöse med fantastiska vänner i samhällets utmarker och som sedan mer eller mindre frivilligt omhändertas av människobyn. Vad är det för motsägelsefull mix mellan kärnfamiljsiver och civilisationskritik Hollywood vill massexportera egentligen?
Lägger vi konspirationsteorin åt sidan, kan vi i alla fall konstatera att Peter och draken Elliott utgör ett speciellt tillskott i samlingen: Den är nämligen bra. Dessutom är den ursprungliga filmen från 1977, vars animationer inte imponerade ens på sin samtid, den enda hittills i Disneys remake-projekt som verkligen har behövt en andra chans. Den nya cgi-animerade draken ser i alla fall okej ut, vilket är det mesta man kan hoppas på i dagens övermodiga produktionsklimat.
En helt ny berättelse
Att kalla filmen för en remake är dock inte helt riktigt. Det rör sig om en helt ny berättelse, med en färsk bakgrundsstory för Peter och ett berömvärt uteslutande av originalets alla musikinslag. Doldisregissören David Lowerys film är till hälften Djungelboken, till hälften Skönheten & Odjuret, och blandningen gifter sig väldigt fint.
Historien får också ta tid, vilket kommer att uppskattas både av ovana småttingar och alla vuxna som minns en era då man inte behövde äta koffeintabletter för att hänga med i familjefilmerna. Eftersom Steven Spielbergs Stora vänliga jätten floppade intäktsmässigt tidigare i år, står vårt hopp nu till Peter och draken Elliott att slå ett slag för detta goda berättande.
