Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Magplask. Mats Johnson saknar ett och annat i de prisade bröderna Dardennes nya film. Dramatik till exempel. Dessutom, frågar han sig, varför filmen inte koncentrerar sig på orättvisor inom sjukvården i stället för mördarjakt. Bild: Christine Plenus.

Bröderna vilse i deckarlandet

Bröderna Dardennes nya film är en stillastående dramathriller skriver filmrecensenten Mats Johnson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama
DEN OKÄNDA FLICKAN
Regi: Jean-Pierre & Luc Dardenne, Belgien, 2016 (113 min)
Med: Adèle Haenel, Olivier Bonnaud, Jérémie Renier, Louka Minnella och Ben Hamidou.

De belgiska bröderna, regissörerna, manusförfattarna, filmfestival- och filmkritikerfavoriterna Jean-Pierre och Luc Dardenne var i Göteborg helt nyligen för att hämta filmfestivalens prestigepris Dragon Honorary Award. Det var välförtjänt. Med en imponerande konsekvens, utan sentimentalitet och utan tillstymmelse av vänsterpolitisk propaganda har Dardennes i film efter film, till exempel Ett löfte (1996) och Två dagar, en natt (2014), skildrat samhällets orättvisor och, för att travestera Victor Hugo, samhällets olycksbarn. Dardennes mest uppenbara inspirationskälla är Vittorio De Sicas neorealistiska mästerverk Cykeltjuven (1948), det är alltså ingen slump att en av brödernas filmer heter Pojken med cykeln.

Över till Den okända flickan som av flera olika skäl inte är särskilt bra utan en småtrist film som inte engagerar som den borde.

Jenny Davlin, spelad av Adèle Haenel, dominerar varenda scen. Davlin är ingen fattiglapp utan en läkare som vikarierar på en praktik där patienterna är, som det heter, subventionerade (tydligen lågstatus värre inom den belgiska läkarkåren), men nu har hon erbjudits jobb på en flott privatpraktik.

Under filmens första fem minuter händer det väldigt mycket. I väntrummet får en liten pojke något som liknar ett epilepsianfall. Davlin skäller ut en läkarpraktikant för att han inte klarar av att hantera krissituationer. När en ung afrikansk tjej ringer på dörren vägrar Davlin att öppna eftersom mottagningen stängde för en timme sedan.

Nästa dag visar det sig att flickan som försökte bli insläppt hittats död, möjligen mördad. Eftersom hon saknade identitetshandlingar är det ingen som vet vem hon är. För polisen är detta ett rutinärende. Den samvetskvaldrabbade Davlin däremot blir besatt av att lösa fallet, hon inleder ett privatdetektivarbete för att identifiera flickan, kunna kontakta hennes anhöriga, sätta dit mördaren.

Den okända flickan blir en film om skuld och botgöring och en film där Dardennes går vilse i deckarfilmland. Om det skall uppstå någon form av spänning i en dramathriller måste dramatiken stegras, men filmen är stillastående. Jo, några hotfulla typer ger Davlin rådet att lägga av med sina efterforskningar, men det är ungefär allt.

Problematiskt är det också att de medverkande är så få. Rimligtvis måste någon av dessa få ha något med flickans död att göra, och så är det också när filmen efter två timmar utmynnar i ett Jaha, det var så här lättlöst.

Det märkliga med filmen är att Dardennes inte koncentrerar sig på orättvisor inom sjukvården, på att de med gott om stålar får högklassig vård omedelbart, medan alla som har det sämre ställt kan få vänta i evigheter. Filmer om detektivarbete, om mystiska dödsfall, råder det verkligen ingen brist på.