Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Black mass

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Black mass

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Black mass

Regi: Scott Cooper

Med: Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch och Dakota Johnson

USA 2015

(122 min)

När James ”Whitey” Bulger, tidigare ledare för den irländska maffian i Boston, greps utanför sin bostad i Santa Monica i juni 2011 hade han varit på fri fot i 16 år. Två år senare, 84 år gammal, dömdes han till dubbla livstidsstraff (plus fem år för att det riktigt skulle svida) för mängder av mord, utpressningar och penningtvätt. Genom åren har det producerats flera böcker och dokumentärer om Bulger och i Martin Scorseses film The Departed var Jack Nicholsons karaktär Frank Costello inspirerad av honom.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

När Johnny Depp nu gestaltar den kallhamrade nidingen är han nyligen frisläppt efter nio år på Alcatraz och i full färd med att etablera sig som ledare för Winter Hill-gänget i Bostons södra delar (historien berättas i tillbakablickar med korta instick från förhör med Bulgers närmaste hejdukar som får agera berättarröster) samtidigt som han hjälper granntanterna med matkassarna. Men man har ingen lust att dela på den ljusskygga businessen med de italienska gangstrarna i norra Boston. Det är då FBI-agenten och barndomsvännen John Connolly dyker upp som välkommen välgörare och föreslår ett samarbete; om Bulger går med på att agera informatör och leverera upplysningar om italienarna som leder till gripanden lovar Connolly att se mellan fingrarna när det gäller irländarnas egna blodiga göranden och låtanden.

Allt eftersom växer Connollys lojalitet med Bulger och mörkandet av hans verkliga verksamhet inför FBI-kollegorna, något som även får konsekvenser för Connollys privatliv. Men hans fascination för Bulgers gangsterliv är egentligen en smula besynnerligt då det främst verkar handla om en ganska enahanda tillvaro där man åker runt i gamla skrothögar längs Bostons fuktiga och förvånansvärt folktomma gator och gör processen kort med tjallare i de egna leden. Inte mycket skildras av det liv i sus och dus som rimligtvis levdes med tanke på de ansenliga intäkter man gjorde.

Det var länge sedan Depp var så här vass, kanske får man gå tillbaka ända till Donnie Brasco för nästan 20 år sedan. Borta är det teatrala överspelet, maskeradrollerna som Depp haft en förkärlek till. Med sin isblå, genomkalla blick och självklara auktoritet med ett bedrägligt ”Förr eller senare exploderar jag”-lugn gör han James Bulger till en mycket obehaglig, närmast nosferatusk figur som nästlar sig in i varje vrå. Som Black mass två bästa scener, helt i avsaknad av fysiskt våld, båda kretsande kring aningen spända middagssituationer. Den ena en olustig, lågmäld konfrontation mellan Bulger och Connollys hustru Marianne, den andra en scen som är en plågsam studie i Bulgers manipulativa begåvning men samtidigt vad man välvilligt skulle kunna kalla en hyllning till ”I’m funny, how?”-scenen i Scorseses Maffiabröder.

Men Black mass blir aldrig riktigt den där essentiella gangsterfilmen den så gärna vill vara. För det är dess dialog alltför klumpigt skriven i sina ständiga beskrivningar av skeendena och lånen från förebilderna ibland väl uppenbara. Man kan även önska att Bulgers drivkrafter var mindre höljda i dunkel, men å andra sidan fanns det kanske helt enkelt inte några rationella motiv då han uppenbarligen var – och är, där han tillbringar återstoden av sitt liv inlåst i United States Penitentiary Coleman II – en total fullblodspsykopat.