Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bitchkram.

Bitchkram

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Komedi

Komedi

Bitchkram

Regi: Andreas Öhman

Med: Linda Molin, Fanny Ketter och Mathilda von Essen

Sverige, 2012 (101 min)

"Ung, svensk tjej i New York – alltså, det finns något jävligt fräscht i det!"

Den som utbrister det är redaktören på lokaltidningen som beslutat sig för att skicka iväg den nyblivna studenten Kristin till Manhattan, där hon ska få blogga och skriva krönikor för tidningens räkning. Och just en New York-resa står högst upp på hennes 1 000 punkter långa "bucket list" över sådant hon vill hinna med innan hon tar ner skylten.

Efter en misslyckad raggnatt där Kristin vaknat upp i ett stort trähus mitt i skogen hetsar hon till flygplatsen för att lämna fucking jävla kuk-Sundsvall bakom sig, bara för att missa planet med en hårsmån. Vad göra? Hon dör hellre än ger sin storasyster rätt, hon som slagit vad om att Kristin kommer att vara tillbaka före midsommar. Så Kristin gömmer sig i huset hon vaknade upp i, tillsammans med ragget Gustav och hans två syskon, lillkillen Neo och 16-åriga Andrea.

En utmärkt premiss för en förvecklingskomedi. Och här finns flera situationer där Kristin allt mer trasslar in sig i sina egna lögner för att bevara illusionen av sig själv som en bloggande New York-bo. Hon skriver fejkade Facebookstatusar och krönikor, skypar med sin syster sittande på "Starbucks" (med hjälp av utprintad logga fastklistrad på muggen) och låter sig telefonintervjuas med pålagt gatuljud i bakgrunden. Men man hade kunnat driva det ännu längre – lurendrejerierna där det handlar om att upprätthålla en fasad utan att avslöjas som en bluff (vilket ju egentligen är vad hela tonåren handlar om, och resten av livet också för den delen). Det finns ett gammalt skämt om hur Saddam Husseins bodydouble kallas till ett möte efter att diktatorn utsatts för ett attentat. Där meddelar man den goda nyheten att Saddam överlevt, men att han dessvärre förlorat ena armen. Kanske hade man inte behövt gå riktigt så långt, men åtminstone låta något radikalt hända Kristin som skulle göra det tänkbara fallet ännu högre, ännu hårdare. Låta mer stå på spel. Men det är ändå ordentligt underhållande och bra fart så länge det kretsar kring Kristins "New York"-äventyr. Det är också i de mer komiska partierna Linda Molin ("Apflickorna") fungerar bäst.

Så händer något halvvägs. Man väljer att mer eller mindre släppa New York-spåret och fokusera på relationen mellan Kristin och den lite introverta Andrea. Och plötsligt kommer alla känslorna på en och samma gång. Åtminstone pratas det om dem, mycket, utan att vi riktigt fått veta var de kom ifrån. "Show, don't tell" som man säger, och när Bitchkram vänder uppmärksamheten mot Kristins och Andreas relation blir det för mycket av det senare. Men på det hela taget är det charmigt och välspelat med en hel del igenkänningsblinkningar till den tänkta tonårspubliken utan skitnödiga försök att likt den där tidningsredaktören vara nere med kidsen. Det är dessutom visuellt imponerande, och inte förvånande att regissören Andreas Öhman driver en firma som sysslar med reklam, vinjetter och rörlig grafik. Något som även var tydligt i hans långfilmsdebut I rymden finns inga känslor.

Och så är det befriande att en tonårskille för en gångs skull får vara den som drömmer om att få ändra Facebookstatus till "In a relationship" och fram till Kristins tänkta resa tjatar hål i huvudet på henne, som inte vill ha "någon jävla Skyperelation".