Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bird people

Bird people lider av en besvärande brist på tajming, skriver GP:s kritiker Hannes Dükler som sett Pascale Ferrans nya film.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Drama, romantik

Drama, romantik

Bird people

Regi: Pascale Ferran, Frankrike, 2014 (127 min)

Under förtexterna till Sidney Lumets Dog Day Afternoon från 1975 om ett bankrån som gick åt skogen visas dokumentära scener från New Yorkskt vardagsliv där man inte riktigt vet vem kameran slutligen kommer att vila på, vilka det är vi ska få följa, för att till slut stanna upp vid en parkerad bil med tre män utanför ett bankkontor i Brooklyn. Övergången är snygg, mycket snygg, och något liknande ser vi i Pascale Ferrans första film sedan 2006 års Lady Chatterley. Här är det parisiska pendlare ombord på tåget ut till Charles de Gaulle-flygplatsen som iakttas och även om det handlar om iscensättningar kvarstår funderingen vem av dessa resenärer – vars tankar kring diverse vardagsbekymmer vi får höra avlösa varandra – som vi kliver av tillsammans med. Det blir Audrey – ung, hyfsat desillusionerad hotellstäderska på ett kliniskt anonymt Hiltonhotell alldeles invid landningsbanorna.

Så byts fokus snart till amerikanen Gary som befinner sig på blixtvisit i staden för ett affärsmöte där det beslutas att han ska vidare till Dubai efter en natt på samma hotell som Audrey jobbar på. Vid midnatt drabbas han plötsligt av en övertygande skildrad ångestattack och försöker desperat få in lite syre i rummet genom att öppna fönstret som bara går att få upp någon decimeter.

Under de följande timmarna tar han det radikala beslutet att säga upp sig, lämna sin familj och stanna i Europa på obestämd tid. Vi blir kvar hos Gary i nära en timme och hinner mer eller mindre glömma bort Audrey, vilket även Ferran verkar ha gjort. Överhuvudtaget lider Bird people av en besvärande brist på tajming där ett skypesamtal mellan Gary och hustrun hemma i San Francisco då han förklarar sina intentioner är plågsamt långdraget.

När vi väl kommer tillbaka till Audrey följer en mycket märklig förflyttning till ett slags magisk realism där hon plötsligt förvandlas till en sparv, även detta en sekvens som pågår tills korna kommer hem. Det verkar som att Ferran inte haft den blekaste om vilken kostym hon velat klä sin film i (eller sina, detta är i princip två separata novellfilmer). En plötsligt uppdykande och lika hastigt försvinnande berättarröst stärker oklarheten ytterligare. Det enda som framgår med önskvärd tydlighet är symboliken i och kontrasten mellan en frequent flyers längtan att stanna kvar med fötterna på jorden kontra en fjättrads vid marken drömmar om att pröva sina vingar.