Beatles med full fart och i färg

Ron Howards underhållande dokumentär Eight days a week fokuserar på Beatles intensiva turnéår 1962-66.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

I våras berättade Avicii, 26, att han ska sluta turnera. När John Lennon och Ringo Starr var lika gamla som Avicii lämnade Beatles samma besked, med ungefär samma motivering (vill fokusera på annat) och ungefär lika många år efter genombrottet. Men där slutar också likheterna, om vi ska vara helt ärliga.

Ron Howards dokumentär Eight days a week fokuserar på Beatles uppskruvade och galet intensiva turnéår 1962-66. I gryniga konsertklipp får vi följa bandet från Johanneshovs isstadion till Jacksonville, svartvita och välbekanta scener med hysteriska fans spelas upp och varvas med betydligt roligare, kristallklara och sällan/aldrig visade filmklipp i färg, där en underbar amerikansk presskonferens, dräpande Lennonsvar och nästan hela I saw here standing there från en konsert i Washington 1964 hör till höjdpunkterna.

ANNONS

Politiska omvälvningar

Dokumentären påminner oss också om att Beatles genombrott i USA faktiskt skedde i skuggan av Kennedymordet, kapprustningen och den kämpande medborgarrättsrörelsen i sydstaterna. Det som känns självklart i dag, att bandet vägrade spela inför en segregerad (läs: vit) publik på arenan Gator Bowl i Florida, gick på den tiden inte spårlöst förbi. När John Lennon dessutom råkade säga att Beatles var större än Jesus blev bandet till ett hatobjekt för USA:s alla rednecks.

En underhållandedokumentär om fyra hysteriska år, absolut, men jag ser också fyra goda skäl till varför Beatles gjorde rätt som 1966 valde att sluta turnera och i stället fokusera på arbetet i studion:Sgt Pepper, The White album, Abbey Road och Let it be.

ANNONS