Bakom murarna i ett israeliskt kvinnofängelse

En film om kvinnlig vänskap, solidaritet och om att uppfostra ett barn i ett fängelse.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

På årets Malmö Arab Film Festival tyckte både juryn och publiken att Mai Masris knivskarpt fotograferade 3 000 nätter var den allra bästa filmen, men högre betyg än tre blir det inte från mig.

Filmen, som väldigt tydligt står på det palestinska folkets sida, inleds i Nablus, Västbanken 1980.

Den unga, nygifta palestinska läraren Layal, som gjort misstaget att plocka upp en liftare, döms på mycket vaga grunder till åtta år bakom galler i ett israeliskt kvinnofängelse. För den tystlåtna Layal blir tillvaron där fruktansvärd. Efter några veckor får hon beskedet att hon är gravid.

Layal börjar våga umgås med de andra fångarna. 3 000 nätter utvecklas till en film om kvinnlig vänskap, om solidaritet och om att uppfostra ett barn i ett fängelse.

ANNONS

Filmens styrka är Maisa Abd Elhadi i huvudrollen. Hon dominerar varenda scen. Spelet från henne är trovärdigt, känslosamt utan att bli sentimentalt.

Annars är det lite si och så med agerandet, som är sanslöst överdrivet från flera håll. Det kan ha att göra med att regissör Masri är en dokumentärfilmare som inte brukar arbeta med skådespelare, 3 000 nätter är hennes första spelfilm.

Filmen utspelas alltså under åtta år. Masri försöker få med väldigt mycket, om vardagslivet och kampen i fängelset. Om politiska skeenden utanför murarna. Det resulterar i en film som är överlastad med dramatik, men Maisa Abd Elhadi är som sagt utmärkt.

ANNONS